what you need to know

Jag är bäst. För jag har faktiskt gjort en av grejerna som stod på listan. Och om en halvtimme så sitter jag på bussen på väg in till centrum. Sen om några ynka timmar sitter jag i bilen på väg till Lakafors.

Ja, det är sant. Jag bestämde mig till slut för att bojkotta Halloween och dra till byn istället. Hade faktiskt väldigt många förslag om vad som skulle hända i helgen, men kände att det var lite för jobbigt att välja. Så då sket jag i allt i stället. Men bara för att ni kommer sakna mig mest i helgen så kan ni lyssna på den här låten och tänka på mig istället. Totally awesome, lovar!

Och för er som möjligtvis inte använder er av Spotify kan istället lyssna på den här:

 

Jag kan verkligen inte lägga mig i tid. Hur mycket jag än tänker att jag ska göra det.

Här är i alla fall min att-måste-göra-lista för imorgon:
- Fylla på pengar på telefonen
- Ringa Pite energi
- Bibloteket
- Öppen mottagning

Bara som en liten reminder till mig själv. Annars vet jag att jag kommer att skita i det lik förbannat.

Idag blev jag tvungen att fråga om hjälp med en sak. En sådan viktig sak alltså. Och nej, det är inte så att jag är rädd för att fråga om hjälp utan det är snarare så att jag tycker om att vara oberoende av andra människor.

Så när jag skulle fråga om jag kunde få hjälp med denna sak (vill inte gå in på det i bloggen) försökte jag tänka på det som en helt obefintlig sak. En sak som inte alls skulle kunna flamma upp och bli stor. Men när personen som jag frågade försökte få mig att inse att det faktiskt är en stor grej och att det inte är någonting jag kan komma undan med senare. Så blev det nästan för jobbigt fastän jag visste att det var oumbärligt.

Annars har jag rensat min garderob idag, märktes inte att så mycket försvann. Men helt plötsligt gick alla lådor att stänga mycket lättare. Emelie har redan raffat åt sig en massa och den nästa på listan var mamma. Resten får jag väl skänka till kupan eller något.

Igår så tänkte jag göra en tidig kväll. Så igår så loggade jag ut från alla distraherande sidor ganska snabbt. Men det visade sig på en gång att jag var alldeles för rastlös för att sova. Så istället satt jag och kollade igenom min blogg (läste alla mina briljanta inlägg som faktiskt har haft något värde, inte alla tramsiga som det här till exempel).

Dock nu när jag kollade på Linas blogg så insåg jag ju faktiskt att jag hade hunnit med att lämna en fin kommentar där också. Meningen med den kommentaren var att hon skulle få skratta och för ett ögonblick undra vem det var. Jag vill ändå att hon skulle förstå att det var jag och det tror jag faktiskt att jag lyckades förmedla. I alla fall så såg jag nu att hon hade printat den och delat med sig av, så jag tänkte göra likadant. Måste ju visa vad jag kan hitta på när jag har tråkigt som få och inte känner för att sova.

På andra bilden spårade det lite grand. Men tänkte bara visa hur bra det kan vara att ha stora bröst när man inte har något bord! Bästa hyllan ibland ju.

Det stormar ute om ni ville veta. Nyss blåste mitt stängda takfönster upp helt utan förvarning. Tur att jag hade hunnit hem, annars hade jag haft ett bombnedslag i mitt kök just nu. Nu är jag bara lite rädd för att det ska hända igen, jag lyckas inte med finessen att stänga det helt.

Annars så var det palt som erbjöds på skolan idag. Dock konstaterade jag, som den tant jag är, att allt var bättre på min tid. På min tid fanns det faktiskt inget äckligt fläsk inuti palten, utan stekt vid sidan om. Om det inte hade funnits vegetariska paltar hade jag nog börjat gråta. De smakade precis som de gamla hederliga och jag njöt av varje tugga. Fastän det inte blev lika många tuggor som det hade blivit förr. Jag klarade bara av att smälla i mig tre stycken. Medan mitt rekord ligger på sex. Ändå har jag haft schwimen hela dagen.

Utöver det har jag också hunnit trycka i mig lite wook som Lina lagade. Var faktiskt gott efter jag hade petat bort några ingredienser. Hon är som en liten hemmafru den där Lina. Märkligt att jag har börjat se alla mina vänner som fruar de senaste dagarna... Märkligt.

Nu är det så att jag råkar veta att det möjligtvis serveras palt på skolorna i kommunen idag. Det är antingen eller. För det kan lika gärna bjudas på soppa.

I alla fall informerade Lina mig om det här igår och kom igen? Vem saknar inte skolans palt? Så om fyrtio minuter ska vi ha lunchdejt. Och jag har inte ens stigit upp än.

Informerar nog senare om hur gott det var! Om ni har tur vill säga.

Kom på att jag har glömt säga att jag har varit kattvakt åt min egna katt de senaste dagarna. Blev faktiskt riktigt förvånad över att jag fick återvända till min älskade lägenhet redan idag. På tal om min lägenhet får jag mer ångest för varje dag som går.

Alltså jag vill ju verkligen flytta, men jag älskar min lägenhet. Den kommer alltid att vara min första liksom. Och nu när det bara är drygt en månad kvar till jag måste vara ute så är det ju dags att börja packa ner allting. Så jag försöker typ inpränta allt i skallen så att jag inte ska glömma. Måste nog städa och ta några bilder någon dag nu i veckan. Så att jag vet att det i alla fall finns sparat så, ifall minnet skulle svika mig.

Den bubbliga nyckeln är det. Den fyrkantiga husnyckeln är till Öjebyn. Som jag för övrigt också saknar.
Den lägenheten var ju bara helt otrolig. ♥

Ibland slås jag av hur konstig jag är (okej, Emelie också). Som till exempel i lördags då vi skulle få Emelies boyfriend att ringa henne så sa vi att det var "viktigt". Då gick han också med på det. Men medan vi väntade på att han skulle ringa upp så kom vi på att vi inte hade något viktigt att berätta. Så då kom jag på den utmärkta idéen att Emelie skulle säga att hon tror att hon är gravid. För det är väl viktigt om någonting?

För att göra en lång histora kort så fick han först igår kväll reda på att så inte var fallet.

Men för att återgå till varför vi är konstiga. Saker som är viktiga för oss är bara livsbrytande saker. Som till exempel: graviditet, fängelse, dödsfall, giftersmål och nya bekantskaper. Några saker till kan man väl också räkna in. Dock skulle vi aldrig kunna tänka på färgen på en klänning som viktig. För vem är det egentligen viktigt? Ingen egentligen. Vi är alltså konstiga för att vi är så extrema.

Vet egentligen inte var jag mer ville komma med det här inlägget. Jag kan väl tillägga att det inte kan vara speciellt roligt att råka ut för oss när vi driver. Vi är alltid extrema och skämtar om saker som vanligt folk inte vågar skämta om. Så det är sjukt många som tar oss seriöst. Om det hade varit jag hade jag varit livrädd.

Igår åts det go-middag på Golden Dragon. Hela tjocka familjen. Eller i alla fall jag, Emelie, André, mamma, Åsa och sen två till som inte riktigt får räknas med.

Sen skulle det bli utgång på Kalles, men eftersom att jag och Emelie inte pallade (jag är så jävla förkyld, jag tar mitt liv) så drog vi hem istället.

Nu sitter vi här ganska nyvakna och trötta bland alla tomma cola-burkar. Det gör så att jag snart blir galen. Måste ha cola. Nu ska vi sticka och köpa nalta.

För er som inte hänger med i svängarna tänkte jag uppdatera om att igår var en vild dag. Speciellt på min facebook.

Mitt och Rasmus förhållande har äntligen blivit offentligt. Efter tre år i skymundan. Eller hur var det nu igen? Arselen har spruckit och GAY-sha och Mohammed har bråkat. Vårt lovechild är borta förevigt efter ett skott i pannan och vår humor är alldeles för grov för att vissa ska uppskatta den.

Men på Laxstigen så vet vi i alla fall hur man skrattar.

Äkta kärlek ♥ höhöhö

Idag vaknade jag av att någon öppnade min ytterdörr. Förstod nästan på en gång att det var Emelie, men det betyder ändå inte att jag inte hann bli rädd. I alla fall så drog vi till stan så fort det öppnade för att käka på Subland. Konstaterade att det inte smakade som vanligt, varken mackan eller chipsen, och att de hade möblerat om. Sedan gick vi också en sväng på stan och märkte att de höll på att fixa lite överallt. Har inte riktigt besämt mig om change is good or bad än.

Hur som helst, meningen med det här inlägget var egentligen att jag tänkte berätta att jag var förbi farmor idag. Där fick jag massa gamla foton och album från pappa. Så nu på kvällen har jag suttit och tagit mig igenom de två påsarna. Det har väckt minnen som man inte trodde att man hade kvar och saknaden har känts tung i mitt bröst. När jag sedan hittade kort på även Tom blev det ju inte bättre.. När man ser de levande på korten så är det så svårt att förstå att de inte finns längre. Att de inte ska komma skrattandes tillsammans längs gågatan eller sitta med sina höga röster vid köksbordet. ♥

Jag hittade också massa gamla teckningar som jag har ritat när jag var liten. Teckningar som jag inte ens visste att jag hade gjort. På ett alla ♥-ans dag-kort hade jag skrivit "JAG ÄLSKAR PAPPA. ERIKA" och så hade André skrivit in sitt namn bredvid mitt sen. Han ville alltså också bli inräknad den lilla busen. En teckning skrattade jag så att jag grät åt. Så blev tvungen att ta en kass bild med camen så att jag kunde visa er också.

"En fjording som heter 'Chili'!"

 

Har faktiskt varit och kollat på en lägenhet i Öjebyn med Emelie idag. Och faktiskt så tror jag att det bestämt blir den. Nu är det bara kvar att tacka ja (hejdå mina 1300 välsparade poäng ♥) och börja packa.

Okej, hann helt glömma bort att jag höll på att uppdatera min blogg och med det försvann också min motivation. Kanske berättar mer om den nya lägenheter någon annan dag. Idag skulle det bara vara lika ointressant att läsa som det är ointressant att skriva.

Jag vet att man ska leva i nu:et. Att man ska fånga dagen och allt det där. Det är också det jag försöker att göra med mitt liv också. Så därför förstår jag inte hur jag varje dag kommer på mig själv med att önska att det skulle gå att vrida tillbaka tiden. Att återuppleva gamla minnen eller att få göra saker annorlunda.

Jag brukar ofta säga att jag har åldersnoja och så snabbt det kommer på tal att min födelsedag närmar sig får jag panik. För varje dag som går så får jag mer press över mig. Inte bara från min omgivning utan också från mig själv. Vad ska jag egentligen göra av mitt liv? Jag kan inte sitta fast i den här mellanfasen för alltid som jag nu har fastnat i. När ska jag börja laga mat varje dag och inse att man inte kan leva på ostbågar?

Grejen är den att jag inte vill behöva tänka så. Jag vill fortfarande vara den lilla tonåringen som kunde göra vad än hon ville utan att någon skulle ta skada utav det. Att mina handlingar inte ska påverka hela min framtid.

För det är så det känns nu. Om man vill göra något "galet" för en dag så anses man vara för omogen. Om man storhandlar en gång i veckan så anses man vara för lillgammal. Om man sover till åtta så är klockan alldeles för sent för att man ska kunna göra sina ärenden. Om man vaknar före åtta så är man fyrtio.

Det jag vill få fram är alltså att när folk säger att man är fri när man är vuxen för att då kan man göra hur man vill är bullshit. Eller, man kan göra precis som man vill. Men livet tillåter dig inte att göra det under ett längre tag. För hur man än vrider och vänder på något ur varje aspekt så är det alltid någonting som inte passar in i någon annans ögon.

Därför dagdrömmer jag varje dag om att kunna vrida tillbaka tiden till man var fjorton. För jag vill kunna använda mig av ursäkten att man är fjortis och jag vill kunna känna mig lika avslappnad som man kunde på den tiden. Det enda som tyngde en var skolan och egentligen var den ingen press alls. Inte jämfört med den press man har på sig när man ska vara vuxen.  Jag vill leva bekymmerfritt.

De senaste dagarna har jag spenderat med min baby. Även kallad Emsan, Empi, Emman, Bäng och Nakenämsan. Idag är första dagen sedan i fredags som vi är borta över tre timmar i från varandra. Så att ni vet hur läget är liksom.

Helgen har vi spenderat med en gammal vän. Fördrivit tid utan att vi ens har vetat om det har vi också gjort. Hunnit planera lite smått var det bär av nästa gång och lite annat sådant där smått och gott. Alltså egentligen inget värt att uppdatera om, men värt för mig att minnas.

Jag hatar mig själv.

Fastän jag för det mesta kan ses som en modig person som vågar göra det den står för och vill, så är det bara en ytterst liten del av mig. Jag har komplex likt alla andra och jag lever i en rädsla varje dag.

Jag är rädd. Rädd att ingen bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om alla i min närhet. När jag tänker på min omgivning så känns det som att det inte finns någon där som bryr sig tillräckligt mycket för att visa det för mig. Ibland kan det kännas som att ingen skulle bli ledsen om jag dog. Som att ingen skulle gå på min begravning. Vilket jag inte vet är sant, men de personerna skulle inte ens bli en handfull. Det är i alla fall vad det känns som.

En vanlig känsla jag har är att jag är otillräcklig. Att alla vill att jag ska vara så mycket mer än vad jag är. Att jag då fick höra för ett tag sedan att min egen mamma har sagt att "jag inte känns som hennes egen dotter, utan en främling" gjorde inte saken bättre.

Vad ska jag behöva ändra på för att folk ska tycka om mig? Och ska jag ens behöva ändra på någonting? Är det inte meningen att man ska tycka om människor även om de har brister?

Jag bär på så mycket kärlek och jag har alltid sett mig själv som en person som folk kan lita på. En som de kan vända sig till när de har det jobbigt. Och visst, nog fungerar jag så i många fall. Men ibland känns det som att det är enda gången jag är någonting värt. Eller som att de bara vänder sig till mig för att kunna få en syndabock. Det känns som att de utnyttjar min kärlek utan att visa någon uppskattning gentemot mig.

Så för mig känns det alltså som att jag inte har någon aning om var jag har någon egentligen. Jag vet inte vem jag kan ringa när jag själv blir ledsen och jag vet inte vem jag kan lita på fullständigt. Det är frustrerande. Och all denna frustration gör så att jag inte vet var jag har mig själv längre.

Den senaste tiden har jag märkt hur jag har förändrats. Det skrämmer mig. Det känns som att jag när som helst kan gå och bli den person som jag i hela mitt liv har strävat emot att inte bli. Jag vill dricka. Och det kanske inte låter så konstigt när jag är 19 år, men för mig är det första gången i mitt liv som jag har velat det. Och jag vet inte hur jag ska hantera den känslan. Jag vet inte om jag till sist har blivit ett offer för grupptrycket eller att det beror på att en av de stabilaste pelarna i mitt liv har gått sönder och brakat samman.

Jag vet att det sistnämnda är det som har fått mig att skaka och fått mig att känna mig osäker i mig själv på sista tiden. För jag kan inte förstå hur det är meningen att jag ska kunna ställa mig upp och fortsätta som allt var innan. Nu, när självklarheten i det saknas. När hela min värld har skakats om ordentligt. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen och jag vet inte om jag kommer att orka stå ensam mot världen så mycket längre till.

Det är därför jag hatar mig själv. För att jag har blivit den här osäkra tjejen som inte längre vet vad hon vill och inte vill. För att jag har lagt så mycket tilltro till den här pelaren i mitt liv så att jag tillåts bli så här chockad när den rasar. På grund av det vet jag ingenting längre. Och det kväver mig. Snart vet jag inte längre vad jag ska ta mig till.

Idag åker jag.

Det känns som att det är tusen saker som jag måste hinna innan dess, ändå är jag arg på mig själv för att jag redan är vaken. Eller egentligen är jag mest arg för att det nya avsnittet av Kardashians inte har kommit ut än. Eller det har det, jag är bara vaken för tidigt för att det ska ha hunnit spridas. Jag som hade tänkt ha en slapparstund innan jag gick i duschen.

Nu får jag börja dagen på en gång istället.