what you need to know

Okej, som ni kanske hade märkt så hade jag tagit en inofficiell paus från bloggandet. Men dagar som denna måste man bara få skryta över hur bäst man är. Till att börja med så hade jag innan klockan tolv idag hunnit:

• Vakna (bara det är en bedrift i sig)
• Följt André för att ta prover på sjukhuset
• Skrivit ut papper på biblo
• Fixat pengar
• Bokat möte med en studievägledare på tisdag klockan 11.00
• Bokat möte inför besiktningen av lägenheten på tisdag klockan 15.00
• Gått på stan i en timme (shoppade första julklappen för i år höhö)
• Kommit hem igen

Jag brukar nästan inte ens ha stigit upp vid den tiden? I alla fall så har dagen fortsatt i samma effektiva anda. Har packat sex kartonger, ringt till tele2, rensat alla papper (fy i helvete säger jag bara) och donat lite mer. Nu har jag ett litet problem igen. Jag har bara en flyttkartong kvar, men säkert hundra pocketböcker plus lite mer saker kvar... Det är redan nu dömt att skita sig.

Jag vet inte om ni ser vad det är på bilden, men det är i alla fall plastmuggar. Plastmuggar som försvann för nästan exakt ett år sedan. Jag köpte dem nämligen så att det skulle finnas till när jag fyllde år. Så att jag skulle slippa lite disk efteråt. Men när väl dagen kom så var de spårlöst försvunna och jag blev dumförklarad av flera stycken eftersom att jag nog bara hade tänkt att jag skulle köpa dem och inte gått till verket. Till sist (efter att ha letat igenom både lägenhet och förråd) så gick jag också med på det.

Till idag. Idag hittade jag dem fint instoppade bredvid kastrullerna... Ibland är jag för dum för mitt eget bästa.

Nu har jag sett alla avsnitt av serier som jag var tvungen att se innan helgen. Det är nämligen så att jag och André ska åka till Lakafors på några timmar. Så då måste man ju vara beredd, eller något. Nu ska jag bara duscha och packa och sen är jag redo.

Det jag däremot inte vet är vad jag ska fördriva tiden med under dessa timmar. Spelade klart alla venues på spelet igår, så det känns inte lika lockande idag. Kanske packar någon kartong för att få tiden att gå. Eller så ser jag någon film. Men nu är det i alla fall dags för duschen.

Tänkte att bloggen behövde lite bilder innan jag hoppar i säng. Den första är från några veckor sedan när jag hade köpt mina skor. Tog kort i camen för att kolla min outfit. Ibland tror jag att jag är mer fjortis än vad jag tror...

Den andra bilden är från igår. När jag skulle försöka ta seriösa kort. Och vad är inte mer seriöst än Agnesposen?

Jag har som många gånger förut gett mig själv shoppingförbud. Så det var också det enda jag tänkte på när jag testade kläder på Lindex. "Nej, jag har shoppingförbud. Jag ska inte köpa de här snygga leggingsarna för 99kr..", lät det i min hjärna, som ett band som hade hakat fast sig. Dock så lyckades det faktiskt, för jag kom tomhänt ut ur affären.

Anledningen till att jag ens befann mig i centrum var för att jag skulle köpa plastgafflar på Claes Ohlsons (ja, jag är för lat för att diska och det är alltid bra att ha hemma). Tolv stycken ganska robusta går på femton kronor så det är inte precis något som jag räknar som shopping. Förresten så räknar jag inte något man har köpt på Claes Ohlsons som shopping. Så det var väl därför jag tyckte att det var helt okej att jag kom ut därifrån med en ny lampa som man kan ha på fönsterbrädan (en sådan där smart, så man lätt kan byta ut den till adventsstjärna under juletid) och ett nytt Wii-spel. Jag vet fortfarande inte om jag tycker att jag bröt mot mitt shoppingförbud eller inte...

I alla fall så var spelet ett dåligt Guitar Hero-liknande som inte ens har en ordentlig gitarr. Men det roliga med det är att det har så roliga låtar. Det kom ut 2008, men det gör ändå inte att låtarna är mindre roliga för det. Det är typ nämligen bara sådana låtar man kan och det är typ band som man lyssnar på för en gångs skull. Asroligt! Kunde nästan inte sluta spela idag, bara för att jag ville se vilken låt jag skulle få därnäst. En stor nackdel var dock att man fick ont som fan i handen. Men det kanske bara är för att jag är ovan.

Alltså jag blir lika imponerad över mig själv varje gång jag lyckas få ihop ett sådant här inlägg. Någonting så fjuttigt som en fjäder kan jag skriva hur mycket som helst om. Tror inte ens att jag skulle orka läsa det själv. Därför är det tur att det inte är många som läser min blogg, jag skulle tycka synd om dem i sådana fall. Aja, sånt är livet. Nu borde jag sova eftersom att jag ska upp tidigt imorgon. Ska ta bussen här i från redan halv åtta... Inte tider man är van vid nu för tiden.

Imorgon hade jag tänkt packa väskan och bege mig till Umeå i några dagar. Nu kan jag definitivt säga att det inte kommer att bli så. André har alldeles för dåliga värden (till exempel de vita blodkropparna ska ligga på 4,5 som lägst, men Andrés landar på 0,3) och när de är så här dåliga kan han inte ens få cellgift. Så både jag och mamma är redo på att det kommer att bli en sjukhusvistelse om han får feber. Därför kan jag inte lämna staden.

Om de åker in till Sunderbyn måste jag ta hand om katten. Och jag har också lovat att följa med André till Sunderbyn imorgon. Fem i nio på morgonen kommer taxin och hämtar oss. Senare på eftermiddagen får vi förhoppningsvis åka hem också. Annars dyker nog mamma upp på kvällen så att jag får åka hem. Tycker inte om att vara på sjukhus för länge. Det känns... Obehagligt.

Idag pratade jag med farmor i telefon. Hon frågade om jag hade varit vid graven i helgen. Och jag skäms för att säga det här, men det har jag faktiskt inte.

Jag tänkte faktiskt på det flera gånger per dag, men alltid var det något som var "viktigare" i mitt huvud. Jag tror egentligen att det var så att jag inte orkade helt psykiskt. Kyrkogården är vackrast under alla helgona-helgen, men jag har aldrig förr varit där för att sörja någon under den högtiden. Speciellt inte min pappa.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Min fina pappa. Idag hittade jag ett flertal gratulationskort från studenten. Jag hittade kortet jag hade fått av honom. Och att se hans handstil fick hela mig att skälva till.

Han var så fin den dagen. Den tolfte juni tjugohundranio. Han hade kavaj och höll sig nykter hela dagen för min skull. Pappa, som egentligen skulle åkt in den dagen. På något sätt övertalade han poliserna att han skulle få uppleva sin dotters student först. Och vi var så lyckliga tillsammans. Helt ovetandes om att vi bara skulle träffas en gång till.

Fastän jag inte kunde bemästra mina känslor och bege mig till kyrkogården under en sådan jobbig högtid så berättade farmor att det var andra som hade gjort det. När hon hade varit vid graven hade det redan stått fem ljus tända där. Och för det är jag evigt tacksam.

Nu till helgen är det fars dag. Vi får se om jag är stark nog för att avlägga ett besök då. Jag hoppas då det. Jag vill alltid att det ska vara ljus tända för min pappas skull. Det är en fin gest för att visa sin saknad. En saknad som man för den mesta delen håller inom sig.

 

Nu så har vi varit duktiga. Fastän det ser ut som ett bombnedslag i min lägenhet just nu. Tre kartonger är i alla fall färdigpackade, utöver alla som är i förrådet då förstås. De är det bara att lyfta ut. De mindre skåpen över garderoberna är tömda och mina dvd-hyllor lika så. Det räcker väl för idag?

Igår hann jag med allting jag hade tänkt göra till en början. Förutom att diska då, men det visste jag till och med när jag skrev det att jag inte skulle göra. På kvällen blev det inte att börja packa.. Camilla kom och hämtade upp mig, vi hämtade mat på Viking och åkte hem till henne för att bara mysa i några timmar. Jag åt ananas till det sved om läpparna, men gott var det!

Nu sitter jag och väntar på att Camilla ska dyka upp igen. Hon skulle vara här omkring elva idag och så ska hon hjälpa mig att packa lite grand. Jag har gjort i ordning skurvatten och fyra flyttlådor. Så jag tror att jag ska sätta igång nu också. Måste bara göra en packspellista på Spotify. Den måste vara glad, så jag tror att jag ska ta låtar som påminner mig om min tid här i lägenheten..

Nu ska jag alldeles strax klä mig och sätta igång med dagens arbete. Tänkte först fixa lite grand här hemma. Alltså plocka ihop det värsta (men Emelie tog det allra värsta igår, tack) och kanske diska om jag orkar. Sen måste jag åka in till stan. Göra några ärenden (och förhoppningsvis ta mig till Öjebyn också). Sedan få tag på mamma så att jag får några kartonger någon gång. Och sedan sätta igång med packningen. Förhoppningsvis skulle Camilla komma förbi då och hjälpa mig.

Visst ser min dag rolig ut? Har i alla fall möjligtvis ett Umeå-besök inplanerat i slutet av veckan. Så det gäller att ligga i de här dagarna då.

I brist på motivation till att skriva någonting blandat med tristess så bjuder jag i alla fall på trewbilder från i fredags. Vi skulle spela in en video, men det hann aldrig gå så långt. Vi hade i alla fall roligt med mina glasögon som min bror har skaffat åt mig sedan han fick veta att jag har dålig syn. Visst är han omtänksam?

För övrigt så är jag sugen på att köra bil. Skumt.

Ska egentligen skynda mig att tvätta håret nu innan kvart i. Men tänkte att jag skulle uppdatera lite kvickt.

Idag har jag kommit underfund med att jag anser mig själv vara en ganska bra människokännare. Jag genomskådar personer och ibland blir jag lite rädd för mig själv på grund av det. Lina brukar säga att jag vet vad hon tänker innan hon ens har hunnit tänka det själv. Hur läskigt är inte det?

Om det är en bra egenskap är jag inte helt säker på. Okej, det kan vara bra att veta vad det är för människor man beblandar sig med. Men det får också mig själv att känna mig lätt genomskådad. Och det vill jag inte vara. Nog för att jag försöker vara en öppen person som försöker prata ut om alltig som tynger mig så vill jag ändå inte att folk ska känna hela mig. Eller okej, jag vill det. Det är därför jag försöker, men jag har som alltid varit en sådan som håller vissa delar hemligt. Ibland utan att jag ens tänker på det.

Så när jag tänker på att det finns människor runt omkring mig som har genomskådat mig helt får jag en klump i magen. Utan att jag ens egentligen vet varför. För jag har väl inga hemligheter? Inga som jag vet av i alla fall. Jag tror också att klumpen kan bero på att jag nog tycker om tanken av att vara en knepig individ. Jag tycker om tanken på att vara lite speciell.

Inte för att jag tror att jag är speciellt speciell. Jag är ju bara jag liksom. Jag har inga höga tankar på var jag kommer att befinna mig i framtiden och jag tror inte att jag kommer att lyckas med något särskilt. Men på något sätt så viker jag av från mängden. Jag vet inte om det beror på att jag inte dricker alkohol eller vad. För jag kan inte påstå att jag känner mig som alla andra. Och så enkelt är det bara.

Jag är hemma. Så att ni vet.

Det blev några dagar extra i Lakafors men det kändes välbehövligt. Så har övningskört lite grand och byggt mitt första tvåtusenbitars någonsin.

Just nu tar jag igen missad tid med Emelie och med brollan. Förutom att vi inte har något filmförslag så är det mysigt. Och bättre uppdatering än så här blir det nog inte idag.