what you need to know

Årets händelse: Att André blev klar med behandligen
Årets färg: Brunt
Årets låt: Hörde en lista med Chris Medina - What are words som vinnare idag. Men tror jag kör mot strömmen och väljer Eric Saade - Popular (melodifestivalen-geek yes i am)
Årets bästa köp: Min tv, lätt som en plätt (mobil på andra plats)
Årets sämsta inköp: Äckliga maträtter på uteställen (ska aldrig testa något nytt utan att veta om att det är gott igen)
Årets plats: Min lägga i bojjn såklart.
Årets mat: Donkendonkendonken och max.
Årets dryck: Vanligt vatten är inte så bara.
Årets doft: Min jordgubbstvål.
Årets ljud: Ringsignalen på jobbet.
Årets partaj: Har inte varit på särskilt många partaj i år, men utan tvekan blir det PDOL. Dansade på Pentan, skrek oss hesa på kärlekslandet, åt på adana (samt att min mat blev stulen) och hann även med nodo på det.
Årets konstigaste: Allt drama från juni och framåt.
Årets svåraste: När vi inte visste om André hade fått tillbaka cancern och därmed blivit dödsdömd. Tur som var så blev det inte så.
Årets fylla: Har varit nykter som en get i år!
Årets mest genanta: Min big brother-obsession.. Eller nått. Tycker typ aldrig något är pinsamt.
Årets snyggaste: Tror jag tagit han varje år, men Danny är alltid på topp.
Årets händigaste: Jag och Camilla ägnade en hel dag (nästan) åt att måla ett skåp turkost. Det kallar jag händigt om något.
Årets resa: Har inte rest något i år. Dock har jag varit till Stockholm så det blir väl årets då! Gröna Lund för första gången är ju inte fy skam.
Årets gröt: Mannagrynsgröt. Har bara ätit gröt en gång och det var det så att!
Årets halsduk: Min stora svarta feta från Gina (härmar precis meningen från 08 - men jag återfann den ju faktiskt i år).
Årets distans: Distansen mellan mig och Agnes. Speciellt då hon bodde i Paris. Sjuuuukt långt borta
Årets inkomst: Studielån, studiebidrag, bostadsbidrag och lön. Men endast lön sedan april så att.
Årets jobb: GoExcellent Sweden AB
Årets hårfärg: Brunt med oranga toppar (låter min riktiga hårfärg växa ut, då blir det som det blir), samt mina 2 första gråhårstrån!!
Årets sambo: Lulle. Men så är det att bo själv, höhö.
Årets frisör: Håråsånt.
Årets dans: Tribute till wii fit-dansen
Årets konsert: Hehuheh har som inte varit på något förutom fem min på Veronica Maggio så det får det väl bli.
Årets skor: Mina svarta med liten klack vintertid och mina bruna gladiatorer på sommaren. Typ
Årets fulaste: Vill bara säga det nygamla dramat med facebook och vissa personer nu på slutet
Årets godis: Ostisar. Och ja, det räknas som godis.
Årets film: Oj, har verkligen varit ett bio år. Men tyckte massa om Reel Steal, Fast 5, HP8, Immortals och så vidare då.
Årets bar: IngeNNNN
Årets drink: Vatten, vatten, vatten (ja, det räknas som drink i detta fall)
Årets för mycket: Alkoholdrama. Som vanligt.
Årets för lite: Pengar. Vilket resulterar i för lite resor, som vanligt. Alltså för lite äventyr.
Årets julklapp: Fick precis allt jag ville ha, så vet inte riktigt vilken av dem jag ska ta. Elvisp, stryk-grejer och hårfön ♥. Sen för att vara ett barn igen, presentkort på gamestop ♥♥
Årets exotiska frukt: Äter inte sånt äckligt, förutom ananas då.
Årets dröm: Vad har jag inte drömt? Drömmer fortfarande om USA dock, hehu
Årets dagdröm: USA får bli här också, speciellt då jag är med Marika...
Årets telefonsamtal: När jag blev blendad och tyckte det var såååå roligt. Hon som ringde måste trott jag var knäpp.
Årets brev: Fick ett brev (litet paket) fullproppat med godsaker från Agnes i somras. Så jäääävla värt.
Årets nykomlingar: Judit och Judith - Hemliga agenter!
Årets nej: Alla gånger som saker varit som man inte trott de ska vara.
Årets ja: Kate! rnrn
Årets gåva: Har inte fått så många gåvor bara sådär. Men det som använts mest är väl min(a) vattenflaskor.
Årets misstag: Vet inte, tycker inte jag brukar göra misstag bara så där.
Årets tråkigaste: Alla segar dagar på jobbet utan någonting värt att göra över huvudtaget.
Årets ragg: Raggsockar som egentligen heter tjockisar
Årets fulaste hår: Mitt eget. Hade inte klippt mig på över ett år och inte färgat det på ännu längre. Tänk er själva.
Årets tönt: Samma här som frågan med Danny. Jag väljer alltid mig själv och det gör jag nog i år också. Passar in på alla tönt-kategorier, så annars vore det väl konstigt.

Jag har för vana att dra mig undan.

Jag tycker om att vara ensam och jag tycker om att kunna resonera mina tankar med mig själv. Men ibland undrar jag om det kanske skulle ha varit bättre om jag inte var mer öppen av mig. Om jag hade som vana att jag ringde till någon och pratade ut.

Det är klart att jag gör det i dagens läge också, men inte direkt jag har en liten småsak som irriterar/oroar mig. Som sagt, så är detta något som jag ibland vill. Inte alltid, men då och då. Att inte ha för vana att vara en ensamvarg, fastän det faller sig rätt i mina skor.

Så klart skulle jag investera en del av pengarna, 1 miljon räcker inte långt i dagens samhälle. Skulle även ta mig själv i kragen och verkligen ta körkortet. Skulle nog köpa mig en bil också, fast inte någon dyr en. Sen så skulle jag så klart resa och resa och resa. Skulle köpa en blueray-spelare också (ps3 menar jag med det) och nytt surroundsystem. Skulle nog unna mig en liten tripp till ikea också för att hitta någon bra (bättre) byrå än min köpmannadisk.

Skulle nog också skänka en summa (ovisst hur stor, beror på hur mycket jag känner att jag kan klara mig utan) till Barncancerfonden.

Att bli kär, förälskelse, att falla för någon.

Jag har än aldrig upplevt den här mytomspunna känslan. Så därför har jag också svårt att säga vilken typ jag faller då jag inte har fallit för någon hittills.

Om vi tänker hur min drömkille ska se ut istället så ska han ha humor, ha hjärtat på rätt plats, vara charmig och se bra ut. Alla de vanliga kriterierna alltså.

Vetskap.

Jag vill ha svar och jag vill slippa denna oro.
Mest av allt vill jag att mina farhågor inte ska besannas. Om de gör det vet jag inte vad jag tar mig till. Jag har lovat mig själv att vara stark för hans skull, men om det blir värre så vet jag att jag inte kommer att kunna hålla det löftet. Jag bryts ner av själva tanken.

Tur att jag har haft självdiciplinen under kontroll den här veckan. Annars skulle jag nog vara ett ännu större trainwreck än vad jag redan är nu.

Vad jag vill åstadkomma här i livet är svårt att säga. Men det jag vet är att jag vill upptäcka så mycket som möjligt. Jag vill resa runt i jordens alla hörn för att se både gott och ont.

För att kunna göra detta måste jag ha pengar eller ett jobb som gör att jag får resa runt i världen. Vilket av alternativen har jag inte bestämt mig för än, men det kommer väl tiden att utvisa.

Sena våren.

Visst, jag älskar sommaren. Det gör dock inte så att den slår våren. För när våren kommer så kommer även glädjen tillbaka. Man hör och ser snön smälta bort. Varje dag kan man se de fantastiska framstegen då man ser gräsmattan och asfalten komma fram mer och mer. Första stegen på asfalt efter en vinglig vinter på en isbana är obeskrivbara. Man ser knopparna på träden komma fram. Det enda man vill är att vara ute och njuta av den efterlängtade solen och värmen. Man får tillbaka livsglädjen och ser framemot livet och dess utmaningar. Det känns som att man är ostoppbar och har hela världens framför ens fötter. Man ser bara möjligheter och inga negativiteter.

Ja, våren. Det är grejer det.

Jag vill träffa Agnes.
Jag vill att hon ska komma till Piteå, till min lägenhet som hon inte ens har sett.
Jag vill att vi ska spela lejda Wii-spel och skratta åt dem tillsammans.
Jag vill att vi ska mobba Lulle tills han ger upp och lämnar oss.
Jag vill äta äntligen subs och jag vill att Agnes ska vara här.

Jag tror att alla förstår att jag saknar Agnes och att hon därmed är den person som jag vill träffa just nu.

Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig. 
Dag 2 – En person jag vill träffa just nu.
Dag 3 – Min favorit årstid och varför.
Dag 4 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av killar jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på mig och min bästa vän.
Dag 10 – En bild på mig idag och vad jag hade på mig.
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 12 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – En bild på mig själv för ett år sen.
Dag 15 – Någonting jag ångrar.
Dag 16 – Innehållet i min väska.
Dag 17 – En person jag vill byta liv med för en dag – och varför.
Dag 18 – Vad jag åt idag.
Dag 19 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 20 – Min favorit film.
Dag 21 – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att gråta.
Dag 24 – Mitt favoritprogram – och varför.
Dag 25 – Min kärlek.

Tänkte köra denna lista. Det enda är att jag inte orkar skriva en sak varje dag. Så de överstrykna är de jag skiter i att göra (i princip allt som har med bilder att göra, slutade ta kort för några år sen nu). Sen kommer nog de flesta komma upp ikväll. För jag vet aldrig om jag är taggad på att skriva om en vecka eller så. Så det bästa är om det blir gjort nu när jag känner för det. Here we go (med marios röst)!

Det känns som att jag står på en fallucka.
En fallucka som när som helst kan öppnas så att jag faller handlöst ner till helvetet.

Så snabbt som jag får en lugn stund så börjar jag skaka och jag kan inget göra för att förhindra det. Paniken i mitt bröst gör sig påmind på en gång och om jag kunde så skulle jag fly denna grymma verklighet.

Aldrig.
Aldrig någonsin får jag njuta av livet utan motgångarna tätt inpå. Det var nästan som att jag väntade mig att något skulle hända nu. Något som skulle försöka bryta ner mig. Men jag ska inte låta det lyckas. Jag ska vara stark och modig.

För din skull.

Alltså.
Jag måste bara få ur mig det här någonstans och då kändes bloggen som ett bra alternativ.

Som några av er säkert redan vet så är Lost en av mina favoritserier genom alla tider. För att vara helt ärlig så var det min första riktiga serieförälskelse. De tre första säsongerna följde jag slaviskt på tvn och köpte boxarna till de första två säsongerna samma dag som de släpptes. Fjärde var den första säsongen som jag såg på datorn.

Detta var ungefär den tiden då jag först började se serier på datorn. I och med det var inte min engelska verkligen inte det den är idag. Det var också på den tiden som jag fortfarande tyckte det var roligt med msn och att prata med folk online. Kardimumman av det hela blev alltså att jag förstod knappt hälften av vad som hände, då jag inte hade språkkunskaperna som krävdes samt att jag inte till fullo kunde koncentrera mig. Detta och det faktum att fjärde säsongen kändes ganska spårad gjorde att jag tappade mitt intresse till Lost.

Och jag kan lova er, det var ingen känsla som jag välkomnade med öppna armar. Därför lovade jag mig själv att den femte säsongen skulle få den kärlek som den förtjänade. Därför skulle jag också spara ihop hela säsongen och ha ett Lostmarathon så fanet i mig skulle få leva ut till dess begränsningar.

Tiden gick och det kom nya avsnitt. I slutet av säsongen framgick det att nästa säsong skulle bli den sista. Det var då man skulle få svaret på alla frågor. Och där satt jag med tårar i ögonen. Om jag såg säsong fem nu, så skulle jag ju nästan inte ha något kvar att vänta på. Så därför blev valet enkelt då jag valde att vänta till alla avsnitt hade kommit ut.

Nu kommer vi till nästa dilemma. När väl sista avsnittet kom ut så kunde jag fortfarande inte sätta mig och se det. Jag skyllde fortfarande på att "serien har spårat, orkar inte, jag ska", men om sanningen ska fram så hade jag en sådan enorm seperationsångest. Det är aldrig lätt att säga hejdå till sin första kärlek och jag visste uppriktigt sagt inte om jag var redo på det.

Det var först idag, flera år senare som jag har vågat mig på att se första avsnittet i säsong fem. Redan första minuten satt jag som förtrollad och hela dagen har jag längtat tills jag ska kunna se nästa fyrtio minuter av paradiset. Visst, jag känner mig fortfarande inte redo att säga hejdå till Lost för gott. Men varför ska jag inte låta mig själv se det underbara så långt det går? Jag känner mig tillräckligt mogen för att kunna brytas ner efter slutet har kommit.

Att det börjar nya serier snart så som Alcatraz, Person of Interest och Terra Nova kommer nog att lindra min heartache lite grand i alla fall. (En liten notis är att J.J. Abrams är med bakom både Alcatraz och Person of Interest, så man har rätt att ha höga förväntningar på dem.)

Det är sånt här som jag har svårt att förstå.

Visst, jag vet att alla människor är olika. Jag vet att alla har olika prioriteringar och olika mål här i livet. Men det här är, enligt mig, att kasta bort sitt liv. Att kasta bort ett liv som är fullt med möjligheter. Och om man inte ser det på det viset kan det snabbt ändras. Man behöver bara hitta en liten glädje i vardagen igen, så känns allt möjligt. Varför ska man inrikta sig på begränsningarna, när möjligheterna är oändliga?

För mig är det orimligt.

Orimligt att låta en banal sak riskera ens hela framtid. För mig är det oförståeligt. Om det bara är för kicken, så finns det ju tusen mer värda sätt att få den på.

Det jag egentligen vill komma till är att jag känner mig tom, orolig, besviken, arg och rädd på samma gång. För denna värld kommer aldrig att sluta chockera mig, fastän jag ibland kan tro att jag har varit med om det mesta.

Varför?

Varför ska jag nöja mig med ett liv som jag inte är nöjd med? Speciellt då inte livet varar föralltid.

Varför ska jag tvinga mig själv till att göra saker som jag egentligen inte vill göra?

Varför, är en bra fråga. Speciellt då jag inte finner någon rimligt svar på den. För jag förstår verkligen inte varför jag nöjer mig med detta. Varför nöjer jag mig med att plugga in saker som jag bryr mig mindre än noll om? Varför bor jag i Piteå, då det finns tusentals ställen att upptäcka? Varför stannar jag kvar, då jag egentligen vill åka? Varför gör jag ingenting åt det, då det egentligen är det jag vill?

Jag vet att en del av svaret är att jag väljer att göra det bekvämt för mig. Livet ser så mycket lättare ut på papper om man har det utstakat framför sig. Man ska välja rätt linje på gymnasiet. Man ska ta ett eller max två sabbatsår. Man ska veta vad man vill jobba med för all framtid. Man ska träffa sin framtida man på universitetet. Man ska hitta vännerna man ska ha för resten av livet. Man ska skaffa familj och hus. Sedan ska man leva lycklig till ålderdomens vårar.

Det är så samhället är uppbyggt. Det är så de obestämda reglerna är buntade. Och det är säkert den framtid som många drömmer om. Personligen, så får jag ångest och panikattacker bara vid själva tanken.

Visst, jag söker också trygghet i en avlägsen framtid. Jag kan inte heller förneka att jag inte vill skaffa familj och mitt drömhus. Men jag vill inte fastna inom ramarna. Jag vill inte vara fyrtio år och ångra att jag inte gjorde vissa saker medan jag fortfarande hade chansen. Jag vill inte ha levt mitt liv utan att ha levt på riktigt.

Livet består av så mycket mer än bara trygghet och kärlek, fastän de är två stora grundpelare. Deras motsater är likvärda grundpelare. Utan spänning och motgångar så skulle livet inte kunna vara i harmoni. För mycket av det ena gör mig rastlös. Visst, nog skulle jag klara mig utan motgångarna ibland. Men utan dem skulle jag inte vara där jag är idag.

För att återkomma till frågan varför, så är en viktig fråga varför vi låter våra liv styras av samhällets principer. Eller för mig är i alla fall den frågan viktig. För varför låter jag egentligen dem hindra mig från att leva ett liv som är i harmoni av alla de fyra grundpelarna? Speciellt då jag alltid har vetat att jag egentligen kan göra precis vad jag vill.

Personer som ligger mig varmt om hjärtat och inte längre finns idag har vid flera tillfällen sagt till mig att jag kan ta mig precis dit jag vill. Att jag inte ska låta någonting hindra mig från att göra det jag vill. Och vem är då jag, som inte uppfyller deras önskningar?

Piteå. Jag har alltid älskat denna mysiga stad, men jag känner inte längre att jag får något utbyte här. Jag vill ha nytt land att utforska, nya människor att lära känna, nya favoritställen att hänga på. Men det kan jag inte hitta här. Så varför ska jag då stanna här?

"Men du har ju ett jobb och en lägenhet. Alla dina vänner och din släkt finns ju här, hur kan du då vilja fara?". Jobb går det alltid att hitta nya utav och samma sak med lägenheter. Släkten finns kvar och vännerna som betyder någonting lika så. Jag ser inte någonting utav detta som ett hinder för att jag inte ska kunna flytta, utan snarare som möjligheter. Om jag flyttar, så kan mina nära komma och hälsa på (=gratis boende plus semester, vem säger nej till det?) och jag kan åka och hälsa på här när som helst. Vi lever faktiskt i modern tid, så allt ska vara möjligt i dagens samhälle.

Varför ska jag ta massa pengar i studielån för någonting jag inte brinner för? Jag brinner inte för att bli mattelärare, utan det är bara någonting som jag kan tänka mig att bli. De senaste veckorna har jag dock känt att det bara känns onödigt att ens börja plugga i fem år till något som jag inte är säker på att jag vill vara resten av mitt liv.

Ja, jag är en rastlös människa. Jag vill att det ska hända både positiva och negativa saker runt omkring mig för att jag ska må bra. Om jag blir för bekväm så får jag ångest. Och ångest är verkligen någonting som jag absolut inte vill leva i. Så det enda som hindrar mig från att ta mitt pick och pack och dra just nu är det faktum att jag inte innehar ett körkort. Det är faktiskt det enda som jag känner att jag behöver för att kunna uppfylla det liv som jag vill leva. Men när jag väl har tagit det, så kan jag i dagens läge inte se många hinder framför mig.

Med detta monster vill jag alltså egentligen bara förmedla att jag inte nöjer mig med normalt och vanligt. Och att man kan bara man tror på det. Samt, det faktum att jag inte lär bo i Piteå om några månader. För just nu kväver denna stad mig sakta till döds.