what you need to know

Ligger just nu och chillar i min säng med Andrés finfina dator i knät. Ska få låna den i veckan.. Fan vad bortskämd jag kommer att bli. Kommer att bli jobbigt att gå tillbaka till min stationära, sega och bullrande dator sedan.

Dock ska jag ju inte säga att det inte är värt det, det är bäst. Ibland är det bra att ha snälla lillebröder. ♥

Jag har läst på flera ställen att folk tycker att Justin Bieber är lik Paul Wesley. Jag håller inte med någonstans!

Justin Bieber

Paul Wesley

 

Om du ser någon likhet, snälla säg vars?

Ikväll blir det myskväll här hemma på Laxstigen. Sofie, min låtsaslillasyster, ska sova här för första gången. André ska också sova här. Så det blir jag och småglina! Men det är så jag vill ha det idag.

Jag ska bjuda André på middag (potatisgratäng och kassler) så snart som han kommer från bussen hit. Gött ska det bli!

Steg upp tjugo i sju idag. Bara för att jag hade tänkt göra bort lite saker nu på morgonen.. Men nu, en timme och fyrtio minuter senare sitter jag likförbannat kvar framför datorn. Nu måste jag stressa i alla fall!

Måste bli bättre på planera. Måste.

Jag förstår verkligen inte var facebook får det här ifrån.
Men jag kan ju inte påstå att jag inte gillar det. Dock.

Som jag skrev i fredags så var det meningen att vi skulle få säga farväl till pappa i sjukhuskapellet i måndags. Det blev dock inte av. De avrådde oss från det och tyckte verkligen inte att vi skulle se honom. Det kan man ändå som förstå, man vet ju inte hur många dagar som han egentligen låg i ett rumstempurerat rum och man vet inte heller om de har obducerat i hans bula som han hade i pannan. Man vet ingenting, känns det som.

Annars har jag haft ganska fullt upp de senaste dagarna, som vanligt då. I helgen var mamma och André här och fixade massa. Hängde upp lite saker på väggarna och så där. Senare på kvällen drog mamma vidare och Emelie, Jenny och Pinglan dök upp. Vi tittade på Jurassic Park och somnade tidigt.

På söndagen var jag med Agnes. Vi gjorde ingenting speciellt, precis som vanligt det vill säga. Skönt var det dock!

Sen i måndags var det ju meningen att vi skulle se pappa som sagt. Istället åkte vi till Farmor och Farfar, fikade och tittade på utkastet till dödsannonsen (som kommer i tidningen i morgon!). Efter det åkte jag vidare till Lillan där det bjöds på familjepizza. Var där ett tag innan jag fick skjuts hem.

Igår blev det middag hos Agnes direkt efter praktiken. Efter middagen insåg vi att vi hade bråttom, annars skulle Agge missa flyget. Under bilfärden dansade jag och Agnes finare än finast. Gjorde våra egna moves så som solen och kombinerade olika klassiker. Sedan var det bara att vinka av henne på Kallax och åka hem igen.

Idag ska Stig komma till mig. Vi ska fixa med lite saker och så där. Blir första gången jag träffar honom sedan pappa dog.. Så det börjar bli på tiden nu!

Nu ska jag dock börja göra mig klar, varför väntar jag alltid till sista stund?

På måndag ska jag till sjukhuskapellet och säga farväl till pappa. Jag blir skakig bara av att tänka på det.

Tänk om det är den bilden av pappa som jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv och inte den levande, glada, galna pappa?

Eftersom att mamma kommer att vara i Umeå tillsammans med André då så känns det ännu jobbigare. Jag ska dit tillsammans med farmor och farmor samt Irene. Möjligtvis någon till, men ingen som jag känner till. Grejen är att ingen utav dem är någon som jag brukar ty mig till. Jag vill vara egocentrisk för en dag och be mamma stanna en dag längre hemma för att vara med mig, men samtidigt vet jag att André behöver henne mer än jag. Jag är ju ändå "vuxen" nu, då ska man inte behöva sin mamma vid sådana tillfällen.. Försöker jag intala mig själv istället.

Jag tror dock att jag har kommit på en lösning och om jag har tur så kommer den att gå vägen. Annars kommer jag att ha en jobbig måndag. För tänk, på måndag kommer jag att få se en död människa för första gången i mitt liv.. Dessutom gäller det en som jag älskar(/älskade?) och som jag inte känner mig redo att säga farväl till än på långa vägar.

En bild som är tagen på pappa för ungefär 3 veckor sedan som jag har fått av Jeanette.
Att allting kan ändras så fasligt snabbt.

Många brukar kalla mig stark och det är något jag brukar se som en positiv egenskap. För vem vill egentligen inte ses som en stark individ? Jag vill då i alla fall göra det.

Ibland kan jag dock känna hur skönt det skulle vara att få vara svag. Att inte vara den där starka personen som alla förundras över hur den kan klara det svåra i ens liv utan att bryta ihop.
Ibland är jag nära sammanbrottet, nära den högsta punkten över hur mycket mer som jag klarar av. Toppen av isberget. Det är speciellt då som jag känner att jag vill bryta ihop. Kunna släppa alla känslor lös utan att tänka på konsekvenserna. Bara få tycka synd om mig själv, bara ett litet tag.
Men jag biter ändå alltid ihop.

Jag tar nya andetag och lär mig livet genom den hårda vägen. Då har man inte tid att bryta ihop för varenda liten sak som händer en. Då måste man upp och kämpa på en gång igen. Och till sist så glömmer man bort varför man var så nära det där sammanbrottet bara för någon vecka sedan.

Idag är dock en sådan där dag. En sådan dag som jag bara vill ligga i min säng och hysteriskt gråta mig till sömns. En sådan dag som jag vill vara ensam så att jag har tid att tycka synd om mig själv. Tid att tänka på mig själv och mina egna problem för ett tag.
Efter en sådan dag brukar allting kännas mycket lättare.

Man känner sig så mycket lättare i hela kroppen. När man har släppt ut så mycket frustation som man bär på utan att ens tänka på det så är det nästan givet att det ska vara så, lättare alltså. Det ger en motivationen att börja om på nytt, att orka med framtiden och alla motgångar som man kommer att stöta på då.

Det är så man blir stark.

Annars är jag väldigt flitig på att prata med mina vänner. Men ibland vill man vara ledsen ifred. Utan några sidospår som håller borta tankarna från det man vill tänka på. En ensam stund helt enkelt. Som ordspråket; "Ensam är stark" förmedlar så är det ibra att vara ensam ibland, men det betyder inte att vänner och familj är oviktigt. Därför värderar jag mina vänner och min familj högt upp på denna jord! De är bland det viktigaste för mig, men ibland är det skönt att bara leva.

Jag vet inte längre var jag ville komma. En text helt utan sammanhang känns det som. Men jag tror ni förstår mig ändå.

Vila i frid, pappa. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta! ♥

Mitt internet har inte fungerat sedan i fredags, därav den dåliga uppdateringen.

Måste bara dela med mig av den goda nyheten: Andrés behandling har bitit till och med bättre än förväntat. Egentligen ska han behandlas med cellgifter ända fram till midsommar, men nu har de tagit så bra så han får sluta med dem redan nu. Just nu är han nere i Umeå och gör en avgjutning inför strålbehandlingarna som kommer att sätta igång nästa vecka. Snacka om att jag är nöjd just nu!

Urusel uppdatering, jag vet. Dock har jag inte suttit vid datorn sedan i fredags.. Jag vågar fortfarande inte logga in på Facebook för att kolla allt. Det kommer att ta en oändlighet.

Har i alla fall börjat på Kioskpiraten nu och jag trivs som en fisk i vattnet! Gå handledarkursen, följa Emelie och tatuera sig, varit med min kära broder och sett film med vänner har jag också hunnit. Blivit bjuden på middag av Agnes och firat Lisa som har fyllt 20. En väldigt kort sammanfattning om vad jag har gjort sedan sist.

Nu måste jag springa till bussen, så hörs vid ett senare tillfälle!