Vet inte hur längesedan jag kunde vara helt avslappnad senast
Jag vet att man ska leva i nu:et. Att man ska fånga dagen och allt det där. Det är också det jag försöker att göra med mitt liv också. Så därför förstår jag inte hur jag varje dag kommer på mig själv med att önska att det skulle gå att vrida tillbaka tiden. Att återuppleva gamla minnen eller att få göra saker annorlunda.
Jag brukar ofta säga att jag har åldersnoja och så snabbt det kommer på tal att min födelsedag närmar sig får jag panik. För varje dag som går så får jag mer press över mig. Inte bara från min omgivning utan också från mig själv. Vad ska jag egentligen göra av mitt liv? Jag kan inte sitta fast i den här mellanfasen för alltid som jag nu har fastnat i. När ska jag börja laga mat varje dag och inse att man inte kan leva på ostbågar?
Grejen är den att jag inte vill behöva tänka så. Jag vill fortfarande vara den lilla tonåringen som kunde göra vad än hon ville utan att någon skulle ta skada utav det. Att mina handlingar inte ska påverka hela min framtid.
För det är så det känns nu. Om man vill göra något "galet" för en dag så anses man vara för omogen. Om man storhandlar en gång i veckan så anses man vara för lillgammal. Om man sover till åtta så är klockan alldeles för sent för att man ska kunna göra sina ärenden. Om man vaknar före åtta så är man fyrtio.
Det jag vill få fram är alltså att när folk säger att man är fri när man är vuxen för att då kan man göra hur man vill är bullshit. Eller, man kan göra precis som man vill. Men livet tillåter dig inte att göra det under ett längre tag. För hur man än vrider och vänder på något ur varje aspekt så är det alltid någonting som inte passar in i någon annans ögon.
Därför dagdrömmer jag varje dag om att kunna vrida tillbaka tiden till man var fjorton. För jag vill kunna använda mig av ursäkten att man är fjortis och jag vill kunna känna mig lika avslappnad som man kunde på den tiden. Det enda som tyngde en var skolan och egentligen var den ingen press alls. Inte jämfört med den press man har på sig när man ska vara vuxen. Jag vill leva bekymmerfritt.
Jag brukar ofta säga att jag har åldersnoja och så snabbt det kommer på tal att min födelsedag närmar sig får jag panik. För varje dag som går så får jag mer press över mig. Inte bara från min omgivning utan också från mig själv. Vad ska jag egentligen göra av mitt liv? Jag kan inte sitta fast i den här mellanfasen för alltid som jag nu har fastnat i. När ska jag börja laga mat varje dag och inse att man inte kan leva på ostbågar?
Grejen är den att jag inte vill behöva tänka så. Jag vill fortfarande vara den lilla tonåringen som kunde göra vad än hon ville utan att någon skulle ta skada utav det. Att mina handlingar inte ska påverka hela min framtid.
För det är så det känns nu. Om man vill göra något "galet" för en dag så anses man vara för omogen. Om man storhandlar en gång i veckan så anses man vara för lillgammal. Om man sover till åtta så är klockan alldeles för sent för att man ska kunna göra sina ärenden. Om man vaknar före åtta så är man fyrtio.
Det jag vill få fram är alltså att när folk säger att man är fri när man är vuxen för att då kan man göra hur man vill är bullshit. Eller, man kan göra precis som man vill. Men livet tillåter dig inte att göra det under ett längre tag. För hur man än vrider och vänder på något ur varje aspekt så är det alltid någonting som inte passar in i någon annans ögon.
Därför dagdrömmer jag varje dag om att kunna vrida tillbaka tiden till man var fjorton. För jag vill kunna använda mig av ursäkten att man är fjortis och jag vill kunna känna mig lika avslappnad som man kunde på den tiden. Det enda som tyngde en var skolan och egentligen var den ingen press alls. Inte jämfört med den press man har på sig när man ska vara vuxen. Jag vill leva bekymmerfritt.
Kommentarer
Trackback
