what you need to know

Som ni kanske redan vet så såg jag Iron Man 2 igår. Och den ägde så jävla hårt! Satt med världens leende hela filmen och det berodde inte bara på att jag var helt sjuk i huvudet igår. Jag fick världens flipp innan bion nämligen.. Skrattade åt allt och inget, gjorde fula läten och grimaser och var allmänt ful. Istället för Karolina började jag gråta när hon fick en affisch, bara för att jag blev så galet glad för hennes skull. Dock låter det ganska typiskt mig måste jag erkänna.

Men pengarna var i alla fall värt det och kommer mest troligt att köpa den när den kommer ut också. Har ju ettan så!

Igår köpte jag årets första bikini och det firar självklart moder jord med snö idag! Egentligen har jag inte så mycket emot att det snöar idag. Fastän det är idag vi ska fira att vintern äntligen är slut. För jag kommer ändå inte fira då jag slutar halv elva ikväll. Efter det blir det en lugn kväll tillsammans med min lillebror. Alltså inte ens en majbrasa för min del i år.

Och på tal om valborg så är det precis ett år sedan nu som jag såg London med egna ögon för sista gången. Tragiskt men sant. Och vad som är ännu värre är att jag tror inte ens att jag har varit någonstans sedan dess. Förutom några vistelser på sjukhuset i Umeå och en shoppingtur i Luleå med Emelie i december, så är det så gott som allt. Inga större äventyr alltså. Börjar kanske bli dags för stockholm snart? Eller vad säger du, Agnes?

Är det bara jag som tycker att det är galet roligt att göra fiskbensflätor?

Sitter och gör det på mig själv hela tiden då jag ser på något. Utan att jag ens tänker på det. I och för sig så har det kanske bara varit så i två dagar, men det känns som mycket längre tid. Jag tror dock att jag måste sluta snart, annars tycker jag nog inte det är lika roligt längre. Sen när jag väl vill ha en vill säga.

Nu i dagarna är det tre år sedan en av de värsta perioderna i mitt liv började.

För jag kan verkligen inte påstå att jag tyckte om att bo i en husvagn. I en husvagn på fem meter tillsammans med tre andra människor plus en katt. Att vi dessutom första månaden inte heller hade ett förtält utan tvingades vara så tätt på varandra hela tiden. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vet fortfarande inte än idag om jag skulle klara av en husvagnssemester eller om jag är ärrad för livet.

I två och en halv månad så var min familj och jag hemlösa. Vi bodde alltså i en husvagn, helt utan något som heter privatliv. Utan rinnande vatten, utan toalett och dusch. Att man samtidigt skulle kämpa med den hektiska tiden som utspelar sig den sista månaden varje år av skolan var ju nästan omöjligt. Tack och lov hade mina lärare förståelse, annars vet jag inte hur det hade gått. För det är faktiskt inte lätt att göra skolarbeten utan en dator eller utan en plats där man kan sätta sig och tänka.

Samtidigt kan jag inte helt försöka glömma den här perioden av mitt liv då den lärde mig så mycket. Den lärde mig att uppskatta allt det som man tar för givet i livet. För hur mycket uppskattar vi ett rum med fyra väggar varje dag egentligen? Vi tänker inte ens på att vi har tur som har något som vi kan kalla ett hem. För det är det inte alla som kan.

Visst. Nog kunde jag kalla husvagnen mitt "hem", men det var inte vad det kändes som. Något så provisoriskt och utan stabilitet skulle aldrig kunna kännas som ett hem för mig. För mig är ett hem någonstans där man är trygg och vill vara vilket humör man än är på. Inte ett ställe som ena dagen kan stå på någons bakgård och nästa dag stå på en camping nästan en mil bort. Det ska vara ett ställe där man kan koppla av och känna sig lugn. Inte vara frusterad varje minut av varje dag.

Något annat som den här tiden gav mig var min vänskap med Emelie tillbaka. Jag vet inte om vi hade varit vänner idag om det inte hade varit för att vi var tvungen att enas när vi skulle bo på deras gård. För den gången och det bråket hade varat längre och varit större än någonsin. Och det tog ett bra tag att gå tillbaka till att bli vänner istället för bara bekanta. Men om vi inte hade gjort det vet jag verkligen inte hur mitt liv hade sett ut idag. För ett liv utan Emelie går ju inte att tänka sig. Speciellt inte eftersom vi har varit näst intill odelbara sedan snart tretton år tillbaka.

Jag förstår inte hur jag är funtad egentligen. Inte alls faktiskt.

Hur kan jag fortfarande, efter två år och fem månader, bli helt tokig när jag lyssnar, ser bilder eller videos med Dannyboi? Jag som trodde att jag hade kommit ut ur min besatthet, men uppenbarligen inte. Igår kom jag på mig själv med att börja tåra av glädje när jag såg en bild på honom. Ni vet en sådan bild där man ser hur lycklig han är så att lyckan bara smittar av sig.

Några minuter senare satt jag där, med nästan alla hans låtar (alla min favoriter, vilket är typ alla) på spotify och sjöng med för full hals. Så idag, när jag nästan hade kommit över mitt nya återfall, öppnade spotify och klickade igång en låt så blev jag nästan chockad när jag hörde vilken det var jag valde. Dock tog det ju inte lång tid innan jag blev lika fast igen.

Kan någon säga mig vad det här egentligen beror på? Man ska fan inte kunna lyssna på samma låtar om och om igen under flera års tid utan att bli less. Jag måste vara knäpp och hjärntvättad. Så enkelt måste det vara. Ingenting annat verkar logiskt.

Här slutar jag min resa på gränsen till ett annat land
Jag känner mig så trött, så sliten och så nött
men jag ser ljus på flodens andra strand
Där får jag vila, där får jag frid, där får jag glömma min trötta kropp
Dagen syns ej mer,snart går solen ner
men på andra sidan floden går den opp

Kära kamrater; spara era tårar Ingen gråt, min vän
Det är inte nåt adjö Det finns inget som kan dö
det är farväl,vi ses snart igen
Så drick ett glas för mig, höj en skål för all vår kärlek
Låt mitt minne så sorglöst förbli
Det är intet ont som sker Låt livet trösta er
Här på andra sidan floden blir jag fri

Framför mig slutar vägen Över mörkret går en lysande bro
Jag har varit här förut, jag har kommit hem till slut
här på andra sidan floden får jag ro

Idag är det på pricken ett år sedan som jag och Agnes åkte till London för andra gången i våra liv. Tänkte fira det med lite nostalgibilder från den trippen. Typ.

En bråkdel av allt det vi hann med.. Fågeln är bara med för att jag är så fruktansvärt rädd för dem. Vet inte varför, men det blev bara värre under den här resan. Skyller det på Hyde Park och dess äckliga fåglar som ska tigga minsta lilla grej och skiter på en tjugofyra/sju.

 

 

 

Idag när jag stod i duschen fick jag en melodi i huvudet. Jag kunde verkligen inte komma på var det var jag hade hört den. Först nu när jag kunde kolla upp orden så förstod jag att vi hade sjungt den på pappas begravning. Pappas begravning som var så otroligt fin. Min fina pappa. Som var älskad av så otroligt många. Farmor var chockad under begravningen över att hela kapellet var fullt. Ändå vet jag många fler som hade tänkt komma, men som hade stött på förhinder.

Själv lade jag först märke till den stora uppslutningen när vi vandrade ner mot gravplatsen. Det var ett väldigt långt led med människor när jag tittade bak och jag vet inte hur många vänliga själar som jag egentligen kramade under dagen. Att det var mer än en kan jag i alla fall lova.

Han som sjöng och spelade under begravningen var så otroligt duktig. Andra låten var så fin och stämde så bra in på pappa. Så det var inte så konstigt att han fick lov att spela den på minnesstunden efteråt också. Minnesstunden där vi var närmare fyrtio personer. Mamma ville att jag skulle tacka alla dem som hade kommit till för att hedra pappa och tacka dem som hade skickat telegram till barncancerfonden (vilket inte bara var en). Jag, som var i något slags chocktillstånd hela dagen, tyckte att det kändes onödigt. Alla som var där var där för att de tyckte om min pappa och då behöver väl inte jag tacka dem för deras vänskaper som ofta har varat längre än mitt liv. De har säkert så många fina minnen med min pappa och det behöver de inget tack för. De vet att de förgyllde hans vardag och det är väl tack nog?

Men egentligen skulle jag vilja tacka alla, för att de brydde sig om honom. För att han inte var ensam på denna jord utan hade många som tyckte om honom. Det värderade han högt, det vet jag. Så nästa gång jag ser någon som var där i tisdags så ska jag tacka dem. Om jag kommer ihåg det.

Några som jag vill tacka nu är Lina och Rasmus. Om de inte hade velat hjälpa till under minnesstunden så skulle det verkligen ha blivit kaos. Men tack vare dem så löste sig allt på ett fint sätt och alla var nöjda. Tack!

 

Idag (jag har inte sovit än) så fyller den lila spermien hela nitton år. Tyvärr kan jag inte fira detta med henne så därför delade jag av mig av ett fint födelsedagsrim på facebook istället. Så tänkte även dela med mig av det här så det överlever hennes raderar-besatthet..

 

Jag minns det som igår
kanske är det för att det är vår
Vi på trappen satte oss
istället för att skaka rumpan loss
För det är det är så man gör om man är vi
Skiter i regler och ropar LEVI'
Med detta vill jag säga at...t du är en fis
och det är min rätt att säga detta givetvis
GRATTIS kan jag önska dig varje dag
men inte idag då vi inte är vårt lag
Så därför väntar jag till vi ses
så vi inte bryter vår tradition din mes!

Idag har jag inte hunnit med så mycket som jag hade velat säga att jag har gjort. Hade sovfrämmande som bestod utav André, Emelie och Jenny. Vi tittade på disneyfilmer (Mästerdetektiven Bazil, Micke & Molle, Anastasia som i för sig inte är Disney, men nästintill), men jag sov mest hela tiden. Har läst ut en bok plus att mamma och Lillan var förbi. Sen var det bara att släpa sig iväg till jobbet.

Jobbade från tre till elva. Dock var det så mycket folk så det var ganska mycket att fixa efter stängning utöver städningen som är obligatorisk på lördagar, så jag började cykla hemåt först där kring tjugo över elva. Efter det har jag bara suttit vid min dator. Jag förstår verkligen inte hur det är meningen att jag ska kunna överleva med den här. Det är så seg i jämförelse med Andrés så det är inte ens roligt. Och det är verkligen inte roligt hur snabbt man vänjer sig vid en bärbar. Hur ska jag nu orka titta igenom mina serier, nu när jag inte längre kan ligga i sängen och se dem? I-landsproblem!

Nu har jag fan städat! Det enda jag har kvar (hehe, inte) är att diska, men det kan jag lika gärna göra när jag slutar. Det tar ju ändå inte speciellt lång tid eftersom att jag är bäst på att fördiska allt! Nu däremot ska jag fixa klart lite andra saker och ta itu med lite ärenden innan jag börjar om fyrtio minuter.

Pappa, vad är kama sutra?

En sak som jag stör mig som fan på ibland är att man hela vintrarna går och längtar tills det ska bli plusgrader ute. Och när det väl blir det så är det ändå inte tillräckligt. Jag har kommit på mig själv med att sitta och ttita på väderkanalen för att se hur varmt det ska vara de närmsta dagarna. Om det "bara" står fem grader blir jag sur på skithålan Piteå. Men om man istället jämför det med för någon ynka vecka sedan så stod det fem minusgrader och då blev man ändå glad att att det var varmt.

Det är så mycket svårare att nöja sig med vädret när termometern visar på plus. Är man kräsen så är man..

Eh, jag gillar mig själv ibland. Eller så inte.

Jag tänker alltid att jag har mer tid än vad jag har. Så när klockan ringde klockan sex imorse tyckte jag mig ha tid att snooza i tjugo minuter. Det skulle jag ju inte ha gjort.. Hittills har jag bara hunnit läsa en bok, sett TVD♥ och duschat. Så jag ska alltså hinna städa på en och halv timme. Ni får önska mig lycka till eller någonting. Annars kommer det här inte att gå vägen.

Imorgon skulle min pappa ha fyllt hela femtioåtta år. För vissa kan det anses som gammalt, men samtidigt är det en alldeles för ung ålder att dö på. Nu finns det ingenting som jag eller någon annan kan göra åt den saken, men visst skulle han ha kunnat leva åtminstonde femton år till.

Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att ha tankarna på framtiden. Vad kommer att hända när jag har egna barn och de inte kommer att ha någon morfar? Pappa skulle ha varit bäst som morfar, han hade ju redan skägget och galna historier att berätta! Nu kommer det att vara jag som ska förmedla dem vidare istället, men vad vet jag egentligen? Jag kände min pappa, visst, men jag kunde knappt någonting om hans bakgrundshistoria.

Jag kan nämna några av hans galna uppsåt utan problem, men jag kan verkligen inte ge dem rätt i sitt sammanhang. Jag vet inte bakgrunderna till varför han gjorde som han gjorde och hur det hände att han befann sig just där vid de specifika tidpunkterna. Jag vet ingenting om något sådant och det är synd. Jag vill inte att mina barn, hans barnbarn, ska se honom på fel sätt. Jag vill att de ska se på honom så som han var. Givmild, en bra människa som alltid tänkte på andra först och galen. Jag förnekar verkligen inte att han var vanartig (för att använda hans egna ord), men han försökte ändå göra det bästa ur situationerna. Han var stark i sin svaghet så att säga.

Nu kommer han inte heller att finnas där den dagen som jag kommer att lyckas ta mitt körkort. Jag kommer inte kunna ta hjälp utav honom när jag ska inhandla min första bil (jag vet att jag har cirka femton bilar förtillfället, men de gills inte). Att få välja vilken bil som skulle passa mig bäst, tillsammans med min pappa. Det känns verkligen som en sådan sak man ska göra tillsammans med sin fader och inte med sin mor. Det var en av de sakerna jag såg framemot mest när det gällde mitt körkort.

En annan sak som har slagit mig är att jag inte kan någonting om bilar personligen. Så nu när jag äger ungefär femton bilar så har jag ingen som helst aning om hur jag ska bli av med dem. Att köra alla till skroten känns så fruktansvärt onödigt, för fastän de förmodligen inte är värda så värst mycket så är det säkert flera utav dem som har några år kvar i sig. Eller några och några, säkert flera år dessutom. Dock tror jag nog att jag kan fixa hjälp med att sälja dem. Eller i alla fall några utav dem.

Slutsatsen blir alltså att det kommer att vara svårare att klara sig utan pappa i framtiden (fan vad man ångrar nu att man inte uppskattade honom mer medan han väl levde). I sådana stunder som han ska finnas där kommer han inte vara här. Så jag kommer istället få försöka göra det bästa av situationerna, precis som min pappa, och försöka lösa det på egen hand. Om det kommer att gå bra är en annan historia!

Jag har tråkigt och längtar till på fredag (eller rättare sagt det nya avsnittet av bones). Det är tider som denna som man lätt ramlar in på ytterligare en serie, men det har jag verkligen inte tid med just nu. Istället blir det nog ett avsnitt av Bettan och sedan så ska jag sussa sött. Eller något sådant.

Har kanske tänkt tvätta imorgon. Om det nu blir av är en annan femma (men det skulle verkligen behövas, har inte tvättat sedan tjugosjunde februari). Har i alla fall bokat tvättstugan!

Jag har ätit upp mina Bragokex och baconen i kylen lockar inte. Jag vill inte heller ha den Marabou Passion som ligger på mitt soffbord, den var inte alls någon höjdare. Det jag vill ha är nog en vanlig hederlig Marabou Digestive-chokladkaka. Det skulle sitta fint just nu. Eller så Adana Kebab eller Subland. Måste ringa Stigiboy och höra om han skulle äta lunch med mig idag eller inte.

Annars tittar jag på nya avsnittet av Glee. Är inte så jätteimponerad än så länge.

Tänkte bara visa lite snabbt hur jag ser ut i mina glajjor!

Kom på att jag glömde nämna att The Vampire Diaries är bäst igår. Helt seriöst alltså.

Kolla fint hår! Jag blir nog brunett igen inom en snar framtid.

 

Jag och lillkorven! Pinglan ♥

Har sett klart Bones nu. Eller klart och klart, jag har sett alla avsnitt som har visats hittills. Och om jag ska vara ärlig så kunde jag inte ha valt en bättre tidpunkt att se serien. Det sista avsnittet som jag såg var det perfekta avslutet på en långkörare som Bones har varit för mig de senaste två veckorna. Nu kommer jag lätt kunna nöja mig med endast ett avsnitt i veckan. Utan någon jobbig tyngd i mitt bröst.

Nu däremot håller jag på att se i kapp mig på de serier jag har försumat de här två veckorna. Måste bara säga att jag dör när det gäller Greek och Gossip Girl! Och Life Unexpected, vill se nästa avsnitt nu! Så får man ju inte heller glömma 90210.. Man ska inte sätta sig själv i klistret alldeles för mycket, Naomi.

Just ja. Jag tänkte inte göra det här inlägget till ett serieinlägg. Tänkte bara säga att jag lever och mår bra. Har njutit av att träffa Snuttan och Olivia i helgen. Har ätit på Thai Garden för första gången utan att må illa! Och satan vad småbarn växer snabbt.