what you need to know

Jag hatar mig själv.

Fastän jag för det mesta kan ses som en modig person som vågar göra det den står för och vill, så är det bara en ytterst liten del av mig. Jag har komplex likt alla andra och jag lever i en rädsla varje dag.

Jag är rädd. Rädd att ingen bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om alla i min närhet. När jag tänker på min omgivning så känns det som att det inte finns någon där som bryr sig tillräckligt mycket för att visa det för mig. Ibland kan det kännas som att ingen skulle bli ledsen om jag dog. Som att ingen skulle gå på min begravning. Vilket jag inte vet är sant, men de personerna skulle inte ens bli en handfull. Det är i alla fall vad det känns som.

En vanlig känsla jag har är att jag är otillräcklig. Att alla vill att jag ska vara så mycket mer än vad jag är. Att jag då fick höra för ett tag sedan att min egen mamma har sagt att "jag inte känns som hennes egen dotter, utan en främling" gjorde inte saken bättre.

Vad ska jag behöva ändra på för att folk ska tycka om mig? Och ska jag ens behöva ändra på någonting? Är det inte meningen att man ska tycka om människor även om de har brister?

Jag bär på så mycket kärlek och jag har alltid sett mig själv som en person som folk kan lita på. En som de kan vända sig till när de har det jobbigt. Och visst, nog fungerar jag så i många fall. Men ibland känns det som att det är enda gången jag är någonting värt. Eller som att de bara vänder sig till mig för att kunna få en syndabock. Det känns som att de utnyttjar min kärlek utan att visa någon uppskattning gentemot mig.

Så för mig känns det alltså som att jag inte har någon aning om var jag har någon egentligen. Jag vet inte vem jag kan ringa när jag själv blir ledsen och jag vet inte vem jag kan lita på fullständigt. Det är frustrerande. Och all denna frustration gör så att jag inte vet var jag har mig själv längre.

Den senaste tiden har jag märkt hur jag har förändrats. Det skrämmer mig. Det känns som att jag när som helst kan gå och bli den person som jag i hela mitt liv har strävat emot att inte bli. Jag vill dricka. Och det kanske inte låter så konstigt när jag är 19 år, men för mig är det första gången i mitt liv som jag har velat det. Och jag vet inte hur jag ska hantera den känslan. Jag vet inte om jag till sist har blivit ett offer för grupptrycket eller att det beror på att en av de stabilaste pelarna i mitt liv har gått sönder och brakat samman.

Jag vet att det sistnämnda är det som har fått mig att skaka och fått mig att känna mig osäker i mig själv på sista tiden. För jag kan inte förstå hur det är meningen att jag ska kunna ställa mig upp och fortsätta som allt var innan. Nu, när självklarheten i det saknas. När hela min värld har skakats om ordentligt. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen och jag vet inte om jag kommer att orka stå ensam mot världen så mycket längre till.

Det är därför jag hatar mig själv. För att jag har blivit den här osäkra tjejen som inte längre vet vad hon vill och inte vill. För att jag har lagt så mycket tilltro till den här pelaren i mitt liv så att jag tillåts bli så här chockad när den rasar. På grund av det vet jag ingenting längre. Och det kväver mig. Snart vet jag inte längre vad jag ska ta mig till.