what you need to know

Det är sånt här som jag har svårt att förstå.

Visst, jag vet att alla människor är olika. Jag vet att alla har olika prioriteringar och olika mål här i livet. Men det här är, enligt mig, att kasta bort sitt liv. Att kasta bort ett liv som är fullt med möjligheter. Och om man inte ser det på det viset kan det snabbt ändras. Man behöver bara hitta en liten glädje i vardagen igen, så känns allt möjligt. Varför ska man inrikta sig på begränsningarna, när möjligheterna är oändliga?

För mig är det orimligt.

Orimligt att låta en banal sak riskera ens hela framtid. För mig är det oförståeligt. Om det bara är för kicken, så finns det ju tusen mer värda sätt att få den på.

Det jag egentligen vill komma till är att jag känner mig tom, orolig, besviken, arg och rädd på samma gång. För denna värld kommer aldrig att sluta chockera mig, fastän jag ibland kan tro att jag har varit med om det mesta.

Varför?

Varför ska jag nöja mig med ett liv som jag inte är nöjd med? Speciellt då inte livet varar föralltid.

Varför ska jag tvinga mig själv till att göra saker som jag egentligen inte vill göra?

Varför, är en bra fråga. Speciellt då jag inte finner någon rimligt svar på den. För jag förstår verkligen inte varför jag nöjer mig med detta. Varför nöjer jag mig med att plugga in saker som jag bryr mig mindre än noll om? Varför bor jag i Piteå, då det finns tusentals ställen att upptäcka? Varför stannar jag kvar, då jag egentligen vill åka? Varför gör jag ingenting åt det, då det egentligen är det jag vill?

Jag vet att en del av svaret är att jag väljer att göra det bekvämt för mig. Livet ser så mycket lättare ut på papper om man har det utstakat framför sig. Man ska välja rätt linje på gymnasiet. Man ska ta ett eller max två sabbatsår. Man ska veta vad man vill jobba med för all framtid. Man ska träffa sin framtida man på universitetet. Man ska hitta vännerna man ska ha för resten av livet. Man ska skaffa familj och hus. Sedan ska man leva lycklig till ålderdomens vårar.

Det är så samhället är uppbyggt. Det är så de obestämda reglerna är buntade. Och det är säkert den framtid som många drömmer om. Personligen, så får jag ångest och panikattacker bara vid själva tanken.

Visst, jag söker också trygghet i en avlägsen framtid. Jag kan inte heller förneka att jag inte vill skaffa familj och mitt drömhus. Men jag vill inte fastna inom ramarna. Jag vill inte vara fyrtio år och ångra att jag inte gjorde vissa saker medan jag fortfarande hade chansen. Jag vill inte ha levt mitt liv utan att ha levt på riktigt.

Livet består av så mycket mer än bara trygghet och kärlek, fastän de är två stora grundpelare. Deras motsater är likvärda grundpelare. Utan spänning och motgångar så skulle livet inte kunna vara i harmoni. För mycket av det ena gör mig rastlös. Visst, nog skulle jag klara mig utan motgångarna ibland. Men utan dem skulle jag inte vara där jag är idag.

För att återkomma till frågan varför, så är en viktig fråga varför vi låter våra liv styras av samhällets principer. Eller för mig är i alla fall den frågan viktig. För varför låter jag egentligen dem hindra mig från att leva ett liv som är i harmoni av alla de fyra grundpelarna? Speciellt då jag alltid har vetat att jag egentligen kan göra precis vad jag vill.

Personer som ligger mig varmt om hjärtat och inte längre finns idag har vid flera tillfällen sagt till mig att jag kan ta mig precis dit jag vill. Att jag inte ska låta någonting hindra mig från att göra det jag vill. Och vem är då jag, som inte uppfyller deras önskningar?

Piteå. Jag har alltid älskat denna mysiga stad, men jag känner inte längre att jag får något utbyte här. Jag vill ha nytt land att utforska, nya människor att lära känna, nya favoritställen att hänga på. Men det kan jag inte hitta här. Så varför ska jag då stanna här?

"Men du har ju ett jobb och en lägenhet. Alla dina vänner och din släkt finns ju här, hur kan du då vilja fara?". Jobb går det alltid att hitta nya utav och samma sak med lägenheter. Släkten finns kvar och vännerna som betyder någonting lika så. Jag ser inte någonting utav detta som ett hinder för att jag inte ska kunna flytta, utan snarare som möjligheter. Om jag flyttar, så kan mina nära komma och hälsa på (=gratis boende plus semester, vem säger nej till det?) och jag kan åka och hälsa på här när som helst. Vi lever faktiskt i modern tid, så allt ska vara möjligt i dagens samhälle.

Varför ska jag ta massa pengar i studielån för någonting jag inte brinner för? Jag brinner inte för att bli mattelärare, utan det är bara någonting som jag kan tänka mig att bli. De senaste veckorna har jag dock känt att det bara känns onödigt att ens börja plugga i fem år till något som jag inte är säker på att jag vill vara resten av mitt liv.

Ja, jag är en rastlös människa. Jag vill att det ska hända både positiva och negativa saker runt omkring mig för att jag ska må bra. Om jag blir för bekväm så får jag ångest. Och ångest är verkligen någonting som jag absolut inte vill leva i. Så det enda som hindrar mig från att ta mitt pick och pack och dra just nu är det faktum att jag inte innehar ett körkort. Det är faktiskt det enda som jag känner att jag behöver för att kunna uppfylla det liv som jag vill leva. Men när jag väl har tagit det, så kan jag i dagens läge inte se många hinder framför mig.

Med detta monster vill jag alltså egentligen bara förmedla att jag inte nöjer mig med normalt och vanligt. Och att man kan bara man tror på det. Samt, det faktum att jag inte lär bo i Piteå om några månader. För just nu kväver denna stad mig sakta till döds.