Ibland så tror jag att jag är bakom flötet

Jag förstår inte hur jag är funtad egentligen. Inte alls faktiskt.

Hur kan jag fortfarande, efter två år och fem månader, bli helt tokig när jag lyssnar, ser bilder eller videos med Dannyboi? Jag som trodde att jag hade kommit ut ur min besatthet, men uppenbarligen inte. Igår kom jag på mig själv med att börja tåra av glädje när jag såg en bild på honom. Ni vet en sådan bild där man ser hur lycklig han är så att lyckan bara smittar av sig.

Några minuter senare satt jag där, med nästan alla hans låtar (alla min favoriter, vilket är typ alla) på spotify och sjöng med för full hals. Så idag, när jag nästan hade kommit över mitt nya återfall, öppnade spotify och klickade igång en låt så blev jag nästan chockad när jag hörde vilken det var jag valde. Dock tog det ju inte lång tid innan jag blev lika fast igen.

Kan någon säga mig vad det här egentligen beror på? Man ska fan inte kunna lyssna på samma låtar om och om igen under flera års tid utan att bli less. Jag måste vara knäpp och hjärntvättad. Så enkelt måste det vara. Ingenting annat verkar logiskt.


Kommentarer
Postat av: Sammet

Inte då, det kallas att vara ett hängivet fan!

2010-04-28 @ 20:45:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0