I'm the one they are talking about when they say trailortrash
Nu i dagarna är det tre år sedan en av de värsta perioderna i mitt liv började.
För jag kan verkligen inte påstå att jag tyckte om att bo i en husvagn. I en husvagn på fem meter tillsammans med tre andra människor plus en katt. Att vi dessutom första månaden inte heller hade ett förtält utan tvingades vara så tätt på varandra hela tiden. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vet fortfarande inte än idag om jag skulle klara av en husvagnssemester eller om jag är ärrad för livet.
I två och en halv månad så var min familj och jag hemlösa. Vi bodde alltså i en husvagn, helt utan något som heter privatliv. Utan rinnande vatten, utan toalett och dusch. Att man samtidigt skulle kämpa med den hektiska tiden som utspelar sig den sista månaden varje år av skolan var ju nästan omöjligt. Tack och lov hade mina lärare förståelse, annars vet jag inte hur det hade gått. För det är faktiskt inte lätt att göra skolarbeten utan en dator eller utan en plats där man kan sätta sig och tänka.
Samtidigt kan jag inte helt försöka glömma den här perioden av mitt liv då den lärde mig så mycket. Den lärde mig att uppskatta allt det som man tar för givet i livet. För hur mycket uppskattar vi ett rum med fyra väggar varje dag egentligen? Vi tänker inte ens på att vi har tur som har något som vi kan kalla ett hem. För det är det inte alla som kan.
Visst. Nog kunde jag kalla husvagnen mitt "hem", men det var inte vad det kändes som. Något så provisoriskt och utan stabilitet skulle aldrig kunna kännas som ett hem för mig. För mig är ett hem någonstans där man är trygg och vill vara vilket humör man än är på. Inte ett ställe som ena dagen kan stå på någons bakgård och nästa dag stå på en camping nästan en mil bort. Det ska vara ett ställe där man kan koppla av och känna sig lugn. Inte vara frusterad varje minut av varje dag.
Något annat som den här tiden gav mig var min vänskap med Emelie tillbaka. Jag vet inte om vi hade varit vänner idag om det inte hade varit för att vi var tvungen att enas när vi skulle bo på deras gård. För den gången och det bråket hade varat längre och varit större än någonsin. Och det tog ett bra tag att gå tillbaka till att bli vänner istället för bara bekanta. Men om vi inte hade gjort det vet jag verkligen inte hur mitt liv hade sett ut idag. För ett liv utan Emelie går ju inte att tänka sig. Speciellt inte eftersom vi har varit näst intill odelbara sedan snart tretton år tillbaka.
För jag kan verkligen inte påstå att jag tyckte om att bo i en husvagn. I en husvagn på fem meter tillsammans med tre andra människor plus en katt. Att vi dessutom första månaden inte heller hade ett förtält utan tvingades vara så tätt på varandra hela tiden. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vet fortfarande inte än idag om jag skulle klara av en husvagnssemester eller om jag är ärrad för livet.
I två och en halv månad så var min familj och jag hemlösa. Vi bodde alltså i en husvagn, helt utan något som heter privatliv. Utan rinnande vatten, utan toalett och dusch. Att man samtidigt skulle kämpa med den hektiska tiden som utspelar sig den sista månaden varje år av skolan var ju nästan omöjligt. Tack och lov hade mina lärare förståelse, annars vet jag inte hur det hade gått. För det är faktiskt inte lätt att göra skolarbeten utan en dator eller utan en plats där man kan sätta sig och tänka.
Samtidigt kan jag inte helt försöka glömma den här perioden av mitt liv då den lärde mig så mycket. Den lärde mig att uppskatta allt det som man tar för givet i livet. För hur mycket uppskattar vi ett rum med fyra väggar varje dag egentligen? Vi tänker inte ens på att vi har tur som har något som vi kan kalla ett hem. För det är det inte alla som kan.
Visst. Nog kunde jag kalla husvagnen mitt "hem", men det var inte vad det kändes som. Något så provisoriskt och utan stabilitet skulle aldrig kunna kännas som ett hem för mig. För mig är ett hem någonstans där man är trygg och vill vara vilket humör man än är på. Inte ett ställe som ena dagen kan stå på någons bakgård och nästa dag stå på en camping nästan en mil bort. Det ska vara ett ställe där man kan koppla av och känna sig lugn. Inte vara frusterad varje minut av varje dag.
Något annat som den här tiden gav mig var min vänskap med Emelie tillbaka. Jag vet inte om vi hade varit vänner idag om det inte hade varit för att vi var tvungen att enas när vi skulle bo på deras gård. För den gången och det bråket hade varat längre och varit större än någonsin. Och det tog ett bra tag att gå tillbaka till att bli vänner istället för bara bekanta. Men om vi inte hade gjort det vet jag verkligen inte hur mitt liv hade sett ut idag. För ett liv utan Emelie går ju inte att tänka sig. Speciellt inte eftersom vi har varit näst intill odelbara sedan snart tretton år tillbaka.
Kommentarer
Trackback
