En framtid utan pappa
Imorgon skulle min pappa ha fyllt hela femtioåtta år. För vissa kan det anses som gammalt, men samtidigt är det en alldeles för ung ålder att dö på. Nu finns det ingenting som jag eller någon annan kan göra åt den saken, men visst skulle han ha kunnat leva åtminstonde femton år till.
Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att ha tankarna på framtiden. Vad kommer att hända när jag har egna barn och de inte kommer att ha någon morfar? Pappa skulle ha varit bäst som morfar, han hade ju redan skägget och galna historier att berätta! Nu kommer det att vara jag som ska förmedla dem vidare istället, men vad vet jag egentligen? Jag kände min pappa, visst, men jag kunde knappt någonting om hans bakgrundshistoria.
Jag kan nämna några av hans galna uppsåt utan problem, men jag kan verkligen inte ge dem rätt i sitt sammanhang. Jag vet inte bakgrunderna till varför han gjorde som han gjorde och hur det hände att han befann sig just där vid de specifika tidpunkterna. Jag vet ingenting om något sådant och det är synd. Jag vill inte att mina barn, hans barnbarn, ska se honom på fel sätt. Jag vill att de ska se på honom så som han var. Givmild, en bra människa som alltid tänkte på andra först och galen. Jag förnekar verkligen inte att han var vanartig (för att använda hans egna ord), men han försökte ändå göra det bästa ur situationerna. Han var stark i sin svaghet så att säga.
Nu kommer han inte heller att finnas där den dagen som jag kommer att lyckas ta mitt körkort. Jag kommer inte kunna ta hjälp utav honom när jag ska inhandla min första bil (jag vet att jag har cirka femton bilar förtillfället, men de gills inte). Att få välja vilken bil som skulle passa mig bäst, tillsammans med min pappa. Det känns verkligen som en sådan sak man ska göra tillsammans med sin fader och inte med sin mor. Det var en av de sakerna jag såg framemot mest när det gällde mitt körkort.
En annan sak som har slagit mig är att jag inte kan någonting om bilar personligen. Så nu när jag äger ungefär femton bilar så har jag ingen som helst aning om hur jag ska bli av med dem. Att köra alla till skroten känns så fruktansvärt onödigt, för fastän de förmodligen inte är värda så värst mycket så är det säkert flera utav dem som har några år kvar i sig. Eller några och några, säkert flera år dessutom. Dock tror jag nog att jag kan fixa hjälp med att sälja dem. Eller i alla fall några utav dem.
Slutsatsen blir alltså att det kommer att vara svårare att klara sig utan pappa i framtiden (fan vad man ångrar nu att man inte uppskattade honom mer medan han väl levde). I sådana stunder som han ska finnas där kommer han inte vara här. Så jag kommer istället få försöka göra det bästa av situationerna, precis som min pappa, och försöka lösa det på egen hand. Om det kommer att gå bra är en annan historia!
Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att ha tankarna på framtiden. Vad kommer att hända när jag har egna barn och de inte kommer att ha någon morfar? Pappa skulle ha varit bäst som morfar, han hade ju redan skägget och galna historier att berätta! Nu kommer det att vara jag som ska förmedla dem vidare istället, men vad vet jag egentligen? Jag kände min pappa, visst, men jag kunde knappt någonting om hans bakgrundshistoria.
Jag kan nämna några av hans galna uppsåt utan problem, men jag kan verkligen inte ge dem rätt i sitt sammanhang. Jag vet inte bakgrunderna till varför han gjorde som han gjorde och hur det hände att han befann sig just där vid de specifika tidpunkterna. Jag vet ingenting om något sådant och det är synd. Jag vill inte att mina barn, hans barnbarn, ska se honom på fel sätt. Jag vill att de ska se på honom så som han var. Givmild, en bra människa som alltid tänkte på andra först och galen. Jag förnekar verkligen inte att han var vanartig (för att använda hans egna ord), men han försökte ändå göra det bästa ur situationerna. Han var stark i sin svaghet så att säga.
Nu kommer han inte heller att finnas där den dagen som jag kommer att lyckas ta mitt körkort. Jag kommer inte kunna ta hjälp utav honom när jag ska inhandla min första bil (jag vet att jag har cirka femton bilar förtillfället, men de gills inte). Att få välja vilken bil som skulle passa mig bäst, tillsammans med min pappa. Det känns verkligen som en sådan sak man ska göra tillsammans med sin fader och inte med sin mor. Det var en av de sakerna jag såg framemot mest när det gällde mitt körkort.
En annan sak som har slagit mig är att jag inte kan någonting om bilar personligen. Så nu när jag äger ungefär femton bilar så har jag ingen som helst aning om hur jag ska bli av med dem. Att köra alla till skroten känns så fruktansvärt onödigt, för fastän de förmodligen inte är värda så värst mycket så är det säkert flera utav dem som har några år kvar i sig. Eller några och några, säkert flera år dessutom. Dock tror jag nog att jag kan fixa hjälp med att sälja dem. Eller i alla fall några utav dem.
Slutsatsen blir alltså att det kommer att vara svårare att klara sig utan pappa i framtiden (fan vad man ångrar nu att man inte uppskattade honom mer medan han väl levde). I sådana stunder som han ska finnas där kommer han inte vara här. Så jag kommer istället få försöka göra det bästa av situationerna, precis som min pappa, och försöka lösa det på egen hand. Om det kommer att gå bra är en annan historia!
Kommentarer
Trackback
