Begravningen
Idag när jag stod i duschen fick jag en melodi i huvudet. Jag kunde verkligen inte komma på var det var jag hade hört den. Först nu när jag kunde kolla upp orden så förstod jag att vi hade sjungt den på pappas begravning. Pappas begravning som var så otroligt fin. Min fina pappa. Som var älskad av så otroligt många. Farmor var chockad under begravningen över att hela kapellet var fullt. Ändå vet jag många fler som hade tänkt komma, men som hade stött på förhinder.
Själv lade jag först märke till den stora uppslutningen när vi vandrade ner mot gravplatsen. Det var ett väldigt långt led med människor när jag tittade bak och jag vet inte hur många vänliga själar som jag egentligen kramade under dagen. Att det var mer än en kan jag i alla fall lova.
Han som sjöng och spelade under begravningen var så otroligt duktig. Andra låten var så fin och stämde så bra in på pappa. Så det var inte så konstigt att han fick lov att spela den på minnesstunden efteråt också. Minnesstunden där vi var närmare fyrtio personer. Mamma ville att jag skulle tacka alla dem som hade kommit till för att hedra pappa och tacka dem som hade skickat telegram till barncancerfonden (vilket inte bara var en). Jag, som var i något slags chocktillstånd hela dagen, tyckte att det kändes onödigt. Alla som var där var där för att de tyckte om min pappa och då behöver väl inte jag tacka dem för deras vänskaper som ofta har varat längre än mitt liv. De har säkert så många fina minnen med min pappa och det behöver de inget tack för. De vet att de förgyllde hans vardag och det är väl tack nog?
Men egentligen skulle jag vilja tacka alla, för att de brydde sig om honom. För att han inte var ensam på denna jord utan hade många som tyckte om honom. Det värderade han högt, det vet jag. Så nästa gång jag ser någon som var där i tisdags så ska jag tacka dem. Om jag kommer ihåg det.
Några som jag vill tacka nu är Lina och Rasmus. Om de inte hade velat hjälpa till under minnesstunden så skulle det verkligen ha blivit kaos. Men tack vare dem så löste sig allt på ett fint sätt och alla var nöjda. Tack!
Själv lade jag först märke till den stora uppslutningen när vi vandrade ner mot gravplatsen. Det var ett väldigt långt led med människor när jag tittade bak och jag vet inte hur många vänliga själar som jag egentligen kramade under dagen. Att det var mer än en kan jag i alla fall lova.
Han som sjöng och spelade under begravningen var så otroligt duktig. Andra låten var så fin och stämde så bra in på pappa. Så det var inte så konstigt att han fick lov att spela den på minnesstunden efteråt också. Minnesstunden där vi var närmare fyrtio personer. Mamma ville att jag skulle tacka alla dem som hade kommit till för att hedra pappa och tacka dem som hade skickat telegram till barncancerfonden (vilket inte bara var en). Jag, som var i något slags chocktillstånd hela dagen, tyckte att det kändes onödigt. Alla som var där var där för att de tyckte om min pappa och då behöver väl inte jag tacka dem för deras vänskaper som ofta har varat längre än mitt liv. De har säkert så många fina minnen med min pappa och det behöver de inget tack för. De vet att de förgyllde hans vardag och det är väl tack nog?
Men egentligen skulle jag vilja tacka alla, för att de brydde sig om honom. För att han inte var ensam på denna jord utan hade många som tyckte om honom. Det värderade han högt, det vet jag. Så nästa gång jag ser någon som var där i tisdags så ska jag tacka dem. Om jag kommer ihåg det.
Några som jag vill tacka nu är Lina och Rasmus. Om de inte hade velat hjälpa till under minnesstunden så skulle det verkligen ha blivit kaos. Men tack vare dem så löste sig allt på ett fint sätt och alla var nöjda. Tack!
Kommentarer
Trackback
