Det är svårare än vad man kan tro
Idag pratade jag med farmor i telefon. Hon frågade om jag hade varit vid graven i helgen. Och jag skäms för att säga det här, men det har jag faktiskt inte.
Jag tänkte faktiskt på det flera gånger per dag, men alltid var det något som var "viktigare" i mitt huvud. Jag tror egentligen att det var så att jag inte orkade helt psykiskt. Kyrkogården är vackrast under alla helgona-helgen, men jag har aldrig förr varit där för att sörja någon under den högtiden. Speciellt inte min pappa.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Min fina pappa. Idag hittade jag ett flertal gratulationskort från studenten. Jag hittade kortet jag hade fått av honom. Och att se hans handstil fick hela mig att skälva till.
Han var så fin den dagen. Den tolfte juni tjugohundranio. Han hade kavaj och höll sig nykter hela dagen för min skull. Pappa, som egentligen skulle åkt in den dagen. På något sätt övertalade han poliserna att han skulle få uppleva sin dotters student först. Och vi var så lyckliga tillsammans. Helt ovetandes om att vi bara skulle träffas en gång till.
Fastän jag inte kunde bemästra mina känslor och bege mig till kyrkogården under en sådan jobbig högtid så berättade farmor att det var andra som hade gjort det. När hon hade varit vid graven hade det redan stått fem ljus tända där. Och för det är jag evigt tacksam.
Nu till helgen är det fars dag. Vi får se om jag är stark nog för att avlägga ett besök då. Jag hoppas då det. Jag vill alltid att det ska vara ljus tända för min pappas skull. Det är en fin gest för att visa sin saknad. En saknad som man för den mesta delen håller inom sig.
Jag tänkte faktiskt på det flera gånger per dag, men alltid var det något som var "viktigare" i mitt huvud. Jag tror egentligen att det var så att jag inte orkade helt psykiskt. Kyrkogården är vackrast under alla helgona-helgen, men jag har aldrig förr varit där för att sörja någon under den högtiden. Speciellt inte min pappa.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Min fina pappa. Idag hittade jag ett flertal gratulationskort från studenten. Jag hittade kortet jag hade fått av honom. Och att se hans handstil fick hela mig att skälva till.
Han var så fin den dagen. Den tolfte juni tjugohundranio. Han hade kavaj och höll sig nykter hela dagen för min skull. Pappa, som egentligen skulle åkt in den dagen. På något sätt övertalade han poliserna att han skulle få uppleva sin dotters student först. Och vi var så lyckliga tillsammans. Helt ovetandes om att vi bara skulle träffas en gång till.
Fastän jag inte kunde bemästra mina känslor och bege mig till kyrkogården under en sådan jobbig högtid så berättade farmor att det var andra som hade gjort det. När hon hade varit vid graven hade det redan stått fem ljus tända där. Och för det är jag evigt tacksam.
Nu till helgen är det fars dag. Vi får se om jag är stark nog för att avlägga ett besök då. Jag hoppas då det. Jag vill alltid att det ska vara ljus tända för min pappas skull. Det är en fin gest för att visa sin saknad. En saknad som man för den mesta delen håller inom sig.
Kommentarer
Trackback
