Lost i mitt hjärta
Alltså.
Jag måste bara få ur mig det här någonstans och då kändes bloggen som ett bra alternativ.
Som några av er säkert redan vet så är Lost en av mina favoritserier genom alla tider. För att vara helt ärlig så var det min första riktiga serieförälskelse. De tre första säsongerna följde jag slaviskt på tvn och köpte boxarna till de första två säsongerna samma dag som de släpptes. Fjärde var den första säsongen som jag såg på datorn.
Detta var ungefär den tiden då jag först började se serier på datorn. I och med det var inte min engelska verkligen inte det den är idag. Det var också på den tiden som jag fortfarande tyckte det var roligt med msn och att prata med folk online. Kardimumman av det hela blev alltså att jag förstod knappt hälften av vad som hände, då jag inte hade språkkunskaperna som krävdes samt att jag inte till fullo kunde koncentrera mig. Detta och det faktum att fjärde säsongen kändes ganska spårad gjorde att jag tappade mitt intresse till Lost.
Och jag kan lova er, det var ingen känsla som jag välkomnade med öppna armar. Därför lovade jag mig själv att den femte säsongen skulle få den kärlek som den förtjänade. Därför skulle jag också spara ihop hela säsongen och ha ett Lostmarathon så fanet i mig skulle få leva ut till dess begränsningar.
Tiden gick och det kom nya avsnitt. I slutet av säsongen framgick det att nästa säsong skulle bli den sista. Det var då man skulle få svaret på alla frågor. Och där satt jag med tårar i ögonen. Om jag såg säsong fem nu, så skulle jag ju nästan inte ha något kvar att vänta på. Så därför blev valet enkelt då jag valde att vänta till alla avsnitt hade kommit ut.
Nu kommer vi till nästa dilemma. När väl sista avsnittet kom ut så kunde jag fortfarande inte sätta mig och se det. Jag skyllde fortfarande på att "serien har spårat, orkar inte, jag ska", men om sanningen ska fram så hade jag en sådan enorm seperationsångest. Det är aldrig lätt att säga hejdå till sin första kärlek och jag visste uppriktigt sagt inte om jag var redo på det.
Det var först idag, flera år senare som jag har vågat mig på att se första avsnittet i säsong fem. Redan första minuten satt jag som förtrollad och hela dagen har jag längtat tills jag ska kunna se nästa fyrtio minuter av paradiset. Visst, jag känner mig fortfarande inte redo att säga hejdå till Lost för gott. Men varför ska jag inte låta mig själv se det underbara så långt det går? Jag känner mig tillräckligt mogen för att kunna brytas ner efter slutet har kommit.
Att det börjar nya serier snart så som Alcatraz, Person of Interest och Terra Nova kommer nog att lindra min heartache lite grand i alla fall. (En liten notis är att J.J. Abrams är med bakom både Alcatraz och Person of Interest, så man har rätt att ha höga förväntningar på dem.)
Jag måste bara få ur mig det här någonstans och då kändes bloggen som ett bra alternativ.
Som några av er säkert redan vet så är Lost en av mina favoritserier genom alla tider. För att vara helt ärlig så var det min första riktiga serieförälskelse. De tre första säsongerna följde jag slaviskt på tvn och köpte boxarna till de första två säsongerna samma dag som de släpptes. Fjärde var den första säsongen som jag såg på datorn.
Detta var ungefär den tiden då jag först började se serier på datorn. I och med det var inte min engelska verkligen inte det den är idag. Det var också på den tiden som jag fortfarande tyckte det var roligt med msn och att prata med folk online. Kardimumman av det hela blev alltså att jag förstod knappt hälften av vad som hände, då jag inte hade språkkunskaperna som krävdes samt att jag inte till fullo kunde koncentrera mig. Detta och det faktum att fjärde säsongen kändes ganska spårad gjorde att jag tappade mitt intresse till Lost.
Och jag kan lova er, det var ingen känsla som jag välkomnade med öppna armar. Därför lovade jag mig själv att den femte säsongen skulle få den kärlek som den förtjänade. Därför skulle jag också spara ihop hela säsongen och ha ett Lostmarathon så fanet i mig skulle få leva ut till dess begränsningar.
Tiden gick och det kom nya avsnitt. I slutet av säsongen framgick det att nästa säsong skulle bli den sista. Det var då man skulle få svaret på alla frågor. Och där satt jag med tårar i ögonen. Om jag såg säsong fem nu, så skulle jag ju nästan inte ha något kvar att vänta på. Så därför blev valet enkelt då jag valde att vänta till alla avsnitt hade kommit ut.
Nu kommer vi till nästa dilemma. När väl sista avsnittet kom ut så kunde jag fortfarande inte sätta mig och se det. Jag skyllde fortfarande på att "serien har spårat, orkar inte, jag ska", men om sanningen ska fram så hade jag en sådan enorm seperationsångest. Det är aldrig lätt att säga hejdå till sin första kärlek och jag visste uppriktigt sagt inte om jag var redo på det.
Det var först idag, flera år senare som jag har vågat mig på att se första avsnittet i säsong fem. Redan första minuten satt jag som förtrollad och hela dagen har jag längtat tills jag ska kunna se nästa fyrtio minuter av paradiset. Visst, jag känner mig fortfarande inte redo att säga hejdå till Lost för gott. Men varför ska jag inte låta mig själv se det underbara så långt det går? Jag känner mig tillräckligt mogen för att kunna brytas ner efter slutet har kommit.
Att det börjar nya serier snart så som Alcatraz, Person of Interest och Terra Nova kommer nog att lindra min heartache lite grand i alla fall. (En liten notis är att J.J. Abrams är med bakom både Alcatraz och Person of Interest, så man har rätt att ha höga förväntningar på dem.)
Kommentarer
Trackback
