Falluckan

Det känns som att jag står på en fallucka.
En fallucka som när som helst kan öppnas så att jag faller handlöst ner till helvetet.

Så snabbt som jag får en lugn stund så börjar jag skaka och jag kan inget göra för att förhindra det. Paniken i mitt bröst gör sig påmind på en gång och om jag kunde så skulle jag fly denna grymma verklighet.

Aldrig.
Aldrig någonsin får jag njuta av livet utan motgångarna tätt inpå. Det var nästan som att jag väntade mig att något skulle hända nu. Något som skulle försöka bryta ner mig. Men jag ska inte låta det lyckas. Jag ska vara stark och modig.

För din skull.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0