Det första farvälet
På måndag ska jag till sjukhuskapellet och säga farväl till pappa. Jag blir skakig bara av att tänka på det.
Tänk om det är den bilden av pappa som jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv och inte den levande, glada, galna pappa?
Eftersom att mamma kommer att vara i Umeå tillsammans med André då så känns det ännu jobbigare. Jag ska dit tillsammans med farmor och farmor samt Irene. Möjligtvis någon till, men ingen som jag känner till. Grejen är att ingen utav dem är någon som jag brukar ty mig till. Jag vill vara egocentrisk för en dag och be mamma stanna en dag längre hemma för att vara med mig, men samtidigt vet jag att André behöver henne mer än jag. Jag är ju ändå "vuxen" nu, då ska man inte behöva sin mamma vid sådana tillfällen.. Försöker jag intala mig själv istället.
Jag tror dock att jag har kommit på en lösning och om jag har tur så kommer den att gå vägen. Annars kommer jag att ha en jobbig måndag. För tänk, på måndag kommer jag att få se en död människa för första gången i mitt liv.. Dessutom gäller det en som jag älskar(/älskade?) och som jag inte känner mig redo att säga farväl till än på långa vägar.
Tänk om det är den bilden av pappa som jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv och inte den levande, glada, galna pappa?
Eftersom att mamma kommer att vara i Umeå tillsammans med André då så känns det ännu jobbigare. Jag ska dit tillsammans med farmor och farmor samt Irene. Möjligtvis någon till, men ingen som jag känner till. Grejen är att ingen utav dem är någon som jag brukar ty mig till. Jag vill vara egocentrisk för en dag och be mamma stanna en dag längre hemma för att vara med mig, men samtidigt vet jag att André behöver henne mer än jag. Jag är ju ändå "vuxen" nu, då ska man inte behöva sin mamma vid sådana tillfällen.. Försöker jag intala mig själv istället.
Jag tror dock att jag har kommit på en lösning och om jag har tur så kommer den att gå vägen. Annars kommer jag att ha en jobbig måndag. För tänk, på måndag kommer jag att få se en död människa för första gången i mitt liv.. Dessutom gäller det en som jag älskar(/älskade?) och som jag inte känner mig redo att säga farväl till än på långa vägar.
En bild som är tagen på pappa för ungefär 3 veckor sedan som jag har fått av Jeanette.
Att allting kan ändras så fasligt snabbt.
Kommentarer
Postat av: Sammet
<3 Jag ska tänka på dig på måndag. Om du vill göra något till veckan för att kanske tänka på något annat så hör bara av dig, jag finns här.
Du kommer att bära med dig dina minnen av din pappa hela ditt liv, och jag tror inte att du behöver oroa dig för att det du kommer att tänka på när du tänker tillbaka är minnesstunden. <3 Jag tror nog att det är bra att du planerar att gå dock, men synd att din mamma inte kan vara med. Skäms dock inte över dina känslor, Erika. Du är bara mänsklig, och en fin människa at that. :)
Postat av: Anonym
Potatisarna kommer leva kvar 4-ever <3
Trackback
