Superdupererran
Idag började jag tänka på en händelse som hände för ganska många år sedan nu. Nämligen när vi bodde på Bäckgatan och jag fortfarande gick på Christinaskolan.
I alla fall så är ju André ganska många år yngre än mig, han gick förmodligen fortfarande lågstadiet.. Vid den tiden hade vi en soffgrupp hemma, med en mindre och en större soffa samt en fåtölj. Den mindre soffan var alltid min på kvällarna och just den här kvällen låg jag och mamma i var sin soffa framför TV:n. Som jag har berättat förut så har jag bara haft Internet i ungefär 3 år, så det här var fortfarande på tiden då vi bara hade 1-, 2- & 4:an. Och till historian hör också att min mamma heter Mia (vilket jag hoppas att de flesta av er vet).
Eftersom att vi bodde ganska centralt då, så var det väldigt nära till diverse affärer och mamma fick plötsligt idéen att hon skulle köpa oss varsin Cola-burk. Själv stannade jag hemma framför TV:n (kommer inte ihåg vad det var jag skulle se) och plötsligt ringer hemtelefonen. Den på andra sidan tråden började prata:
- Hej, det är Mia! Är Mia hemma?
(Jag blir helt förvirrad och tänker "nej, nu ska mamma spela mig ett dåligt spratt", då rösten var väldigt lik hennes)
- Eh, hej.. Va?
- Det här är Mia. Är Mia där?
(Men gud, hon vet ju att hon är på affären varför ringer hon och frågar om hon själv är hemma då?)
- Nej, hon är ju på affären..? Ge dig nu.
- Okej, då ringer jag på ett tag.
- Yesbox, hejdå!
Några minuter senare dyker mamma upp och jag tittar konstigt på henne. Men inte säger hon något, så jag tänker att jag måste nämna något om hennes mystiska samtal..
- Mamma, det var någon som ringde som hette Mia och frågade efter dig.. Varför gjorde du det?
- Va? Jaha, du menar Mia.. Blahas mamma från Andrés klass. Ja, hon skulle ringa idag. Vi är gamla kompisar, så vi brukar alltid ha asroligt på föräldramötena hahahaha.
(Jag väljer att inte kommentera något mer, det här var alldeles för konstigt för min lilla skalle.)
Det var först senare, när mamma hade pratat med den andra Mia i telefonen som jag insåg att "Mia" inte var mammas fantasikompis, utan verkligen fanns på riktigt. Och då insåg jag också att vad jobbigt det måste vara att umgås med personer som både kallas och heter likadant. Dock, om man ska vara petig, så måste det ha varit ännu jobbigare för de som gick 4-5D med mig på Christinaskolan. Vi hade hela 3 Erika i klassen, varav två av oss hette Andersson i efternamn. Ett helt år fick jag heta "Erika A 4:an"..
Det är först nu jag reflekterar över att jag var just "4:an", för 4 måste ju vara en av de sämsta siffrorna i världshistorian. I sportsammanhang hamnar man precis utanför pallen.. Man slutar jobbet fyra bara för att hamna i rusningstrafiken. Man gör inte fyra filmer i en serier, utan man gör triologier. Det är 3 som är "Det magiska talet" och inte 4.
Om jag hade reflekterat över det här för snart tio år sedan så hade jag så vägrat kallats det. Då hade jag tvingat alla att kalla mig "Superdupererran" istället. Way cooler, don't you agree?
I alla fall så är ju André ganska många år yngre än mig, han gick förmodligen fortfarande lågstadiet.. Vid den tiden hade vi en soffgrupp hemma, med en mindre och en större soffa samt en fåtölj. Den mindre soffan var alltid min på kvällarna och just den här kvällen låg jag och mamma i var sin soffa framför TV:n. Som jag har berättat förut så har jag bara haft Internet i ungefär 3 år, så det här var fortfarande på tiden då vi bara hade 1-, 2- & 4:an. Och till historian hör också att min mamma heter Mia (vilket jag hoppas att de flesta av er vet).
Eftersom att vi bodde ganska centralt då, så var det väldigt nära till diverse affärer och mamma fick plötsligt idéen att hon skulle köpa oss varsin Cola-burk. Själv stannade jag hemma framför TV:n (kommer inte ihåg vad det var jag skulle se) och plötsligt ringer hemtelefonen. Den på andra sidan tråden började prata:
- Hej, det är Mia! Är Mia hemma?
(Jag blir helt förvirrad och tänker "nej, nu ska mamma spela mig ett dåligt spratt", då rösten var väldigt lik hennes)
- Eh, hej.. Va?
- Det här är Mia. Är Mia där?
(Men gud, hon vet ju att hon är på affären varför ringer hon och frågar om hon själv är hemma då?)
- Nej, hon är ju på affären..? Ge dig nu.
- Okej, då ringer jag på ett tag.
- Yesbox, hejdå!
Några minuter senare dyker mamma upp och jag tittar konstigt på henne. Men inte säger hon något, så jag tänker att jag måste nämna något om hennes mystiska samtal..
- Mamma, det var någon som ringde som hette Mia och frågade efter dig.. Varför gjorde du det?
- Va? Jaha, du menar Mia.. Blahas mamma från Andrés klass. Ja, hon skulle ringa idag. Vi är gamla kompisar, så vi brukar alltid ha asroligt på föräldramötena hahahaha.
(Jag väljer att inte kommentera något mer, det här var alldeles för konstigt för min lilla skalle.)
Det var först senare, när mamma hade pratat med den andra Mia i telefonen som jag insåg att "Mia" inte var mammas fantasikompis, utan verkligen fanns på riktigt. Och då insåg jag också att vad jobbigt det måste vara att umgås med personer som både kallas och heter likadant. Dock, om man ska vara petig, så måste det ha varit ännu jobbigare för de som gick 4-5D med mig på Christinaskolan. Vi hade hela 3 Erika i klassen, varav två av oss hette Andersson i efternamn. Ett helt år fick jag heta "Erika A 4:an"..
Det är först nu jag reflekterar över att jag var just "4:an", för 4 måste ju vara en av de sämsta siffrorna i världshistorian. I sportsammanhang hamnar man precis utanför pallen.. Man slutar jobbet fyra bara för att hamna i rusningstrafiken. Man gör inte fyra filmer i en serier, utan man gör triologier. Det är 3 som är "Det magiska talet" och inte 4.
Om jag hade reflekterat över det här för snart tio år sedan så hade jag så vägrat kallats det. Då hade jag tvingat alla att kalla mig "Superdupererran" istället. Way cooler, don't you agree?
Kommentarer
Trackback
