what you need to know

Fastän jag har varit med om mycket kan jag inte riktigt säga att jag någon gång har nått botten. Okej, jag var nära när Tom dog och ännu närmare två dagar senare när min katt dog. Två dödsfall på tre dagar är inget någon borde behöva stå ut med. Verkligen inte en tretton årig tjej. En annan gång då jag var nära var när pappas gamla tjej tryckte ner mig så mycket psykiskt. Hotade mig att jag inte fick säga till någon, så det gjorde jag inte heller - i nästan ett år.

De första månaderna kunde jag gråta mig själv till sömns, tänkandes på vad hon hade sagt. Hur skulle jag kunna veta vad som var sant eller inte sant? Jag var ju bara ett barn. Det var först när jag vågade öppna upp för min bästa kompis som jag insåg att allt hon hade sagt inte var sanning. Att allt hon hade sagt inte var mitt fel, utan det var hos henne som problemet låg. Trots att jag hade några tuffa månader det här året så nådde jag ändå inte botten. Det har jag min bästa vän att tacka för! Om hon inte hade funnits där och fått mig att inse att pappas flickvän var en manipulativ kärring så vet jag inte hur det hade gått.

Jag nådde inte heller botten den gången mamma var borta en vecka längre än vad hon skulle. Jag fick inte veta någonting och alla i vår närhet var hemlighetsfulla. Jag och André var först hon mormor och morfar, sedan fick vi åka till Lillan - istället för att åka hem. Ingen sa till oss varför och vi förstod inte alls vad som kunde ha hänt. Mamma hade ju bara åkt på en liten bilsemester till Göteborg tillsammans med en kompis till henne. De skulle inte vara borta så länge, bara någon dag. När mamma sedan ringer till hem till Lillan och ska prata med mig.. Gråter, helt hysterisk i telefonen. Det enda hon säger är "Ta hand om André. Jag älskar er!". Jag försöker få något vettigt ur henne, men hon lägger bara på luren.

När hon kom hem till Lillan nästan en vecka senare blev jag nog gladare än vad jag aldrig hade blivit förr. Dock tog det ett bra tag till innan jag fick veta vad som hade hänt.

Förra vintern hände det mycket i mitt liv. Jag hade motgång efter motgång samtidigt som jag kämpade med skolan. Tack vare underbara kompisar så orkade jag med även den vintern.

Och inte heller nu i vinter har jag nått botten. Fastän det känns som att det denna gång har varit närmast. André, som jag hade lovat mamma den där gången att ta hand om, fick cancer. Än idag har jag svårt att förstå det. Att han som jag har stått tillsammans med i alla motgångar (inte bara de som jag har dragit upp här idag, utan alla andra också) har blivit livshotande sjuk. Och det finns ingenting jag kan göra åt det. Det är det jobbigaste jag har varit med om, känslan av att bara kunna stå bredvid utan att kunna hjälpa. Att jag inte heller upplever det här med honom, så jag inte heller riktigt förstår vad det är han genomlever.

Jobbigare än så här har jag aldrig haft det förr, men nu som alla andra gånger så betyder alla fina människor i min närhet allt. Utan dem skulle jag ha blivit inlagd på psyket för länge sedan och jag hade verkligen inte varit den människa som jag är idag. Jag hade långt ifrån varit lika stark och positiv mot livet. Det är också tack vare det som jag inte låter motgångarna riktigt gå ändå längst in, inom mig, och på sätt lär mig att tackla dem.

En sak har jag då lärt mig, man ska aldrig säga aldrig. Och inte heller att "nu kan det inte bli värre", för det kan det alltid bli. Hur tufft livet än känns, så kan det alltid hända något som gör så att det känns än värre. Tro mig.